Hufvudpersonen i liknelsen i dagens evangelium är inte den rike mannen, storgodsägaren, utan hans förvaltare. Denne hade hos sin husbonde anklagats för att förskingra hans egendom. Det saknades alltså pengar. Tydligen uppfattade husbonden dessa uppgifter som så trovärdiga att han afskedade förvaltaren på fläcken och tillsade honom att lämna in räkenskaperna. Förvaltaren vet att han inom kort måste lämna sin plats och öfverlägger hvad han skall göra. Han kunde ha bedit sin herre att öfverse med hans felsteg, men det gör han inte. Troligen bedömer han det som utsiktslöst, eller också förbjuder hans stolthet honom att bedja om det. Däremot nämner han möjligheten att efter afskedet försöka klara sig genom jobba som arbetare ute på åkrarna, alltså tungt kroppsarbete, men det inser han att han inte orkar med. Inte heller vill han klara lifsuppehället genom tiggeri, som många ägnade sig åt på den tiden, men att tigga skäms han för. 
 
Propositio  
Till slut kom han på hur han skulle göra. Han hade fortfarande räkenskapsböckerna i sin ägo. Genast lät han kalla husbondens gäldenärer, alltså de som var skuldsatta. Han kallade hvar och en enskildt, utan några vittnen. ”Hur mycket är du skyldig?” frågar han gäldenärerna.  Skulden är enorm. Förvaltaren ersätter skuldsedeln med en ny, där beloppet på skulden skrifvits ned. Äfven nedskrifningen är enorm. Husbonden känner inte till något om den gamla skuldsedeln, utan får i handen den nya, ändrade skuldsedeln. 
 
Förvaltaren lofordas för sin klokhet, eftersom han ordnadt med en tryggad framtid för sig under den korta tid som stod till förfogande innan han måste lämna in räkenskaperna. Nu kunde han räkna med att bli mottagen hos de gäldenärer som fått sin skuld sänkt.  
 
Vår Herre lofordar förvaltaren, inte för att han bedragit sin husbonde, utan han lofordas för sin klokhet. Endast i hans klokhet, hans slughet, att klara sig undan den knipa han befann sig i, endast däri ligger det förebildliga i hans handlingssätt, inte i något annat. Och Vår Herre tillägger: ”Denna världens barn bete sig klokare mot sina egna än ljusets barn göra”. Ljusets barn, det är de som låta sig ledas af det ljus som kommer från Gud. Världens barn däremot äro de som i sin lifsuppfattning och sitt handlande stå under inflytande af den värld som behärskas af djäfvulen och bara känna till jordiska målsättningar. Det Jesus vill säga är, att världens barn handlar mer ändamålsenligt och rationellt, när det gäller att få hvad de vill ha, än ljusets barn göra, när det gäller att nå det mål

som Gud har för dem. Det implicita budskapet är att de Gudstrogna, borde vara lika kloka och långsiktiga i att handla på gudaktigt sätt som de världsliga äro att handla på världsligt sätt. 
 
Att den orättrådige förvaltaren och denna världens barn lofprisas på detta sätt är en kritik af ljusets barn. De skola veta, att uppgiften, att söka efter den eviga frälsningen är ojämförligt viktigare men också svårare. De skola därför taga till förebild världsmänniskornas mer målmedvetna förhållningssätt som styrs af deras egennytta. Vi skola inte taga deras egenytta till förebild, men däremot deras målmedvetenhet. Liknelsen påminner oss, att vi måste satsa allt, för att nå det eviga lifvet hos Gud, eftersom vägen till himlen är smal och brant, eftersom de inte ha rätt som förkunna den billiga nåden, som, till exempel, att helvetet och skärselden inte finns, eller att det åtminstone är mycket lätt att komma till himlen och att alla eller nästan alla göra det. 
 
Klokheten är en af de fyra kardinaldygderna; den har en nyckelställning bland dygderna. När vi handla klokt, då göra vi allt för att nå det eviga målet, den eviga gemenskapen med Gud. Klokheten skyddar oss, om vi äro vaksamma, för lögnerna som Guds fiender sprida ut och som ibland äfven kan göra sig märkbara inom kyrkan.  
 
Klokheten hos den orättrådige förvaltaren består i den riktiga bedömningen af allvaret i sin situation, det är det första. Det andra är, att han vidtog åtgärder för att säkra sin framtid. Det tredje är att han sedan handlar konsekvent. Den orättrådige förvaltaren säkrar sin jordiska framtid, som är förgänglig. I säkrandet af vår framtid, vår eviga framtid skola vi taga honom till förebild. Det är anledningen till att Jesus berättar liknelsen för oss. Vi skola taga den orättrådiga förvaltaren till förebild, han som ansträngde sig för sin framtid, ty bara de komma in i himlen som anstränga sig, som verka för det eviga lifvet hos Gud, de som inte lägga händerna i kors. 
 
Om vi äro kloka, skaffa vi oss också vänner i himlen. Vi hörde Evangeliet rekommendera att vi skaffa oss vänner, när mammon, alltså rikedomen, lämna oss i sticket. Under Medeltiden kallade man helgonen för Gudsvänner. De hade gjort Gud till vän. Gudsvännerna äro våra förespråkare och samtidigt äro de förebilder för oss. Det är viktigt att vi ha sådana vänner, ty de hjälpa oss. 
  
Mammon, alltså våra ägodelar, kunna därvid också vara oss till hjälp. Om vi äro verkligt kloka ställa vi de jordiska ägodelarna, denna världens goda, i det eviga godas tjänst. Vi kunna, till exempel, använda våra pengar till att göra en vallfärd, köpa god, andlig litteratur eller gifva allmosor till något godt ändamål till

personer i behof, lefvande eller aflidna själar, och så verkligen få vänner, som sedan bedja för oss. Eller hvarför inte stödja ett kloster, som detta kloster, Sankt Josefs kloster, som hjälper oss genom sina förböner. Fulländningen hos Gud, himmelen, kommer inte bara att trilla ner öfver oss. Här kräfs att vi satsa, göra hvad vi kunna, anstränga oss, satsar äfven våra pengar.  
 
Peroratio  
De som däremot förneka nödvändigheten af att anstränga sig och att satsa allt för att nå fulländningen hos Gud, därför att, som de påstå, endast himlen till slut kommer att finnas, inte helvetet, de kommer imorgon att också förneka himlen. I själfva verket ha de egentligen redan idag gjordt det. Amen.