Att älska Gud och sin nästa, det är den kortaste sammanfattningen af att vara kristen, ett afgörande kännetecken på att vara en kristen lärjunge. Alla andra bud innefattas i detta grundläggande bud. Men budorden, äfven det dubbla kärleksbudet, verkar befinna sig i något af en kris i våra dagar. Istället för att älska Gud, bryr sig alltfler kristna inte längre om honom. Något liknande gäller för kärleken till nästan, till medmänniskan, där egoismen och ensamheten verkar breda ut sig. En växande fientlighet och ett växande hat bestämmer samhällsklimatet, äfven emellan folk och länder. Alltfler i allt lägre åldrar verkar vara beredda att bokstafligen gå öfver lik. Också vi ha anledning att rannsaka våra samveten, när det gäller dessa båda bud. Den som bara tänker på sig själf och hvarken bryr sig om Gud eller människor han eller hon har slagit in på en ödesdiger väg, en väg som leder till fördärfvet, om man nu inte i tid omvänder sig och hittar rätt. Denna söndagsmorgon vilja vi ställa frågan hvarför Gud anser dessa båda bud vara så viktiga och hvad de betyda. 
 
Propositio  
Vi måste älska Gud och vår nästa, därför att Gud dessförinnan älskade oss. Det är det grundläggande skälet. Om inte vi med vår kärlek besvarar den kärlek som Gud skänkte oss och oupphörligt skänker oss, då kränka vi honom; vi förolämpa och såra honom. Alltid begå vi en synd, om vi inte med kärlek besvarar den kärlek som bevisas oss. Men till Gudskärleken hör också kärleken till hans skapelse, till allt som han skapade och som han därför älskar. Människan, skapelsens krona, älskar Gud mer än alla andra skapade varelser. Därför visar sig i första hand vår kärlek till Gud som verklig och äkta i kärleken till människorna. Kärleken till människorna blir liksom ett eldprof på Gudskärleken. Därvid får vår kärlek inte i främsta rummet sträcka sig till människorna som sådana, till människor i allmänhet, utan måste främst sträcka sig till de som stå oss nära, i första hand rumsligt nära, och framför allt, när de äro i nöd.  
 
Detta visar oss liknelsen om den barmhärtige samariten, som vi hörde i dagens evangelium. Att älska sin nästa innebär att ha omsorg om hans eller hennes jordiska välgång, å ena sidan, och om hans eviga frälsning, å den andra. Denna dubbla omsorg måste framför allt inrikta sig på dem som står utanför vår dörr eller som vi bor granne med. Den kristna nästankärleken är konkret. Vår nästa är alltid bara en enda eller några få, inte hundratusenden och miljoner. De förpliktar oss inte till nästankärlek. 
 
Den massinvandring som vi upplefva i vår tid har inget med den kristna nästankärleken att göra. Det handlar inte om “att öppna sitt hjärta” där. Den massinvandringen handlar istället om politik, som dessutom är riktad emot kristendomen och kyrkan, en politik som står i tjänst hos den nya världsordningens ideologi, som lofvar gränslös frihet, men kommer att vara obarmhärtigt totalitär. 
 
Johannes säger också i sitt bref: “Om någon säger: ‘jag älskar Gud’ men hatar sin broder, då ljuger han” (4:20). Den som alltså inte har något intresse för sin nästa eller öfverhufvudtaget för sin medmänniska, hon eller han har inte heller något intresse för Gud: hatar man sin nästa kan man inte älska Gud. Men den insikten gäller också omvändt: den som inte har något intresse för Gud, har inte heller något intresse för sin medmänniska, i alla fall inte när den medmänniskan råkar vara i närheten och är i nöd. Det kan finnas undantag, men i regel finns det ingen osjälfisk kärlek där man inte längre känner till Gud och människans odödliga själ.

Det får alltså stora och tragiska konsekvenser för samhället att inte tro på Gud. 
 
Det hör också till, att den som älskar Gud samvetsgrant måste uppfylla Guds bud och gör det som förväntas af honom. Inte minst måste han kunna ge skäl för sin tro inför människorna. Jag kan inte älska Gud, utan att, till exempel, helga söndagen genom mässbesök. Jag kan inte älska Gud, om jag sällan eller inte alls tager emot botens sakrament, eller om jag inte är villig att försvara Gud, hans Ord och anvisningar. 
 
Peroratio 
Kära vänner! När vi rätt förstå den heliga Mässan, inse vi att där finns den plats där vi öfva oss i Gudskärlek och nästankärlek. Ty det egentliga innehållet i den heliga Mässan är Guds kärlek. I den heliga Mässan fira vi Guds kärlek till människorna, hur den fann sitt djupaste uttryck i Kristi kors. I Mässan finner Kristi död på korset sitt sakramentala närvarandegörande. När vi därför verkligen äro medvetna om detta, skola vi, så ofta det är möjligt, i stor tacksamhet deltaga i detta firande, och då inte låta oss distraheras genom bristande uppmärksamhet eller likgiltighet. Två höjdpunkter har den heliga Mässan under denna aspekt: vi ha den heliga Förvandlingen och vi ha den heliga Kommunionen. I den heliga Förvandlingen vittna på ett intrycksfullt sätt Guds kärlek till oss, som fann sitt djupaste uttryck i Kristi kors. I den heliga Kommunionen skänks oss Guds Nåd, när vi i den, med tro och tacksamhet, taga emot Guds gåfvor, så att vi, så godt vi kunna, på rätt sätt ständigt kunna besvara denna kärlek. Amen.