Två män gingo alltså upp till templet, som vi hörde i dagens evangelium. De “gingo upp”, ty templet i Jerusalem är ju högt beläget. De två voro sinsemellan mycket olika män. Den ene var en farisé, och tillhörde alltså en respekterad grupp i Jerusalem; den andre, en publikan eller tullindrifvare, kom från den föraktade grupp som pressade ut pengar af folk. Båda gingo för att bedja, och båda bådo. Bådas bön var också uppriktig. Och ändå fanns det en stor skillnad mellan dem. 
 
Propositio  
Fariséen ställde sig väl synlig; han var ju en välkänd personlighet i staden och var medveten om sitt goda anseende och hvilken plats som tillkommer honom. Alla kunna se: här är en utvald, en af Guds favoriter, och han börjar bönen med att tacka, alldeles som judarna har lärt sig. Han tackar Gud för att de förtjänstfulla gärningar som han lyckats göra. I grund och botten tackar han bara för sina egna gärningar, inte för något som Gud har gjordt för honom. Han är tillfreds med sig själf. Han jämför sig med andra människor och äfven med publikanen och där klarar han sig mycket bra. Han vet att han är rättfärdig. Han finner bara goda saker hos sig. Inget af det som syndarna bruka förebrå sig har han begått. Tvärtom, han har bara gjordt goda saker, mycket mer godt än genomsnittet. Mose hade fastställt en enda fastedag om året, men han fastar två gånger i veckan! Mose hade befallt, att man gifver tionde, alltså 10 % af sina hufvudskördar till leviternas och prästernas underhåll, men han öfverskred den mängden och gifver tionde af allt han odlade eller tog emot. Fariséen har alltså anledning att nämna sina goda gärningar. Men allt är bara ett uttryck för hans stolta tillfredsställelse med sig själf. Han tillskrifver sig själf förtjänsten af de goda gärningarna, inte Gud som verkadt dem i honom. 
 
Hur annorlunda är det inte med publikanen! Fyra olika upplysningar gifvas oss som afslöjar hans inre tillstånd. För det första, går han inte längst fram utan blir stående där bak. Han känner sig alltså inte värdig att stå bland de förnäma och bland de rena, de heliga. Det andra är att han inte jämför sig med människor som fariséen gjorde. Nej, han jämför sig med Gud. För det tredje, vågar han inte blicka uppåt; han känner sig alltså inte värdig att lyfta blicken mot himlen utan sänker den. Den fjärde upplysningen om publikanen, som vi få, är att han slår sig för bröstet, en gest som uttrycker sorg men också ånger öfver det han gjordt och att han förtjänar straff.  Till slut beder han: “var nådig mot mig syndare”. Han bönfaller om barmhärtighet. Han ser alltså sig själf som en syndare och ber att Gud skall taga bort hans skuld.    
 
Men så gå båda hem. Människorna blicka, fulla af beundran och respekt, på fariséen. På publikanen däremot se de med förakt; han är deras fiende, en

utsugare; honom vill de inte veta af. Men Guds öga följer dem också, ett öga som genomtränger hjärtan och njurar, och Guds öga ser något annat: “denne (alltså publikanen) gick hem rättfärdiggjord framför den andre”, får vi veta. Rättfärdiggjord! Det vill säga, Gud hade frikändt  honom, förlåtit honom hans skuld, eftersom han hade intagit en ångerfull inställning. Fariséens bön däremot var värdelös inför Gud, ty han hade bara speglat sig i den på ett själfbelåtet sätt. Han hade påmint Gud om lönen som han menade sig ha rätt till för sina goda gärningar. Han är helt omedveten om att han med all sin fromma ifver ändå är en syndare och beroende af Guds barmhärtighet. 
 
Med denna liknelse har Vår Herre lärt oss två ting: ödmjukhetens väsen och ödmjukhetens betydelse i frälsningsordningen. Hos fariséen se vi den raka motsatsen till ödmjukhet. Fariséen gifver sig själf äran och anlägger en falsk måttstock. Han jämför sig nämligen med människorna, istället för att mäta sig med Gud, med Guds helighet. Publikanen däremot har den riktiga måttstocken. Han mäter sig inte med andra människor utan mäter sig med Guds bud. Och han gifver Gud äran. Fariséens bön blir till själfberöm, publikanens bön blir till syndabekännelse. 
 
Ödmjukheten är den dygd där människan i omutlig själfkännedom blir liten i sina egna ögon. Att vara ödmjuk är att känna sig själf och vilja vara känd som den han eller hon i verkligheten är. Han vill alltså inte synas vara klokare, inte förnämare, inte inflytelserikare, inte mer bildad, inte bättre än det man är. Att se och bedöma sig själf med Guds ögon, det är ödmjukhet. 
 
Peroratio  
Om ödmjukhetens betydelse för vår frälsning låter oss Vår Herre inte sväfva i okunnighet om, när han i dagens evangelium säger: “hvar och en som upphöjer sig skall förnedras; och den som förnedrar sig skall upphöjas.” Vår Herre blickar här mot den yttersta domen. Det sista ordet öfver det våra handlingar uttalar inte någon människa och särskildt inte det egna jaget, utan det sista ordet uttalar Gud. Han säger det enda giltiga och afgörande ordet öfver våra handlingar. På domens dag skola våra gärningar antingen komma oss till hjälp, om de voro gjorda i Gud, eller också skola de draga oss ned i djupet, om vi gjordt dem för oss själfva. Låt oss alltså fråga oss: för hvem du gör dina gärningar. O, att vi ändå ville göra dem för vår Herre och Frälsare! O, att vi af hela vårt hjärta kunde följa med i den vers, som vi sjunga i psalmen:  
 
“Allt, o Fader, till din ära,  
allt, min Gud till ditt behag.  
Kom att nu mitt hjärta lära  
troget tjäna dig idag!  
Kropp och själ vill jag dig gifva,  

hvad jag äger ditt skall blifva.  
Allt för dig jag verka vill,  
gif mig du din nåd därtill” (Cecilia 390:1). Amen.