Högtiden Marie Upptagning till himlen med kropp och själ skulle man kunna kalla för Marias påskdag. Bland kyrkoårets Mariadagar intager denna dag den främsta platsen. Det är en af de äldsta mariafesterna, om inte rentaf den allra äldsta. Redan på 500-talet firades den i Östkyrkan och 100 år senare också i Väst. Enligt traditionen, var Jesu Moder 72 år gammal vid sin upptagning och platsen där hon upptogs var Efesus eller Jerusalem. År 1950 den 1 november proklamerade påfven Pius XII högtidligt Marias kroppsliga upptagning som en dogm, det vill säga, han definierade den som en sanning som alla katolska kristna måste tro på. Därigenom fick högtiden en ännu större glans, och är förstås en påbjuden högtid för katoliker. 
 
Propostio  
En tanke som denna högtid gifver anledning till är att den är en fest för den mänskliga värdigheten. Högtidens budskap är ju, att inte bara våra själar äro kallade att få del af himlens härlighet utan också vår kropp. Tanken på människans värdighet hade Pius XII redan i åtanke när han proklamerade dogmen år 1950. Det var tiden då den mänskliga värdigheten redan på djupet hade blifvit skadad genom Andra världskrigets fasor och två gudlösa ideologier, den röda och den bruna. Andra världskrigets facit var ofattbara 100 miljoner döda. Krigets grymhet hade skändadt människorna på olika sätt: hänsynslös förföljelse, förintelseläger, utskiljningslöst dödande av civila, eutanasi och hänsynslösa experiment på försökspersoner. Sådant förakt för människan ville nu påfven motverka genom sin förkunnelse att människan, med Maria som förebild, var bestämd för evigheten också i sin kroppslighet, att inte bara själen utan också kroppen öfverlefde döden. Påfven ville, med den med kropp och själ till himlen upptagna Maria, framhäfva den återlösta människans Adel och höga värde, som hon beskrifs i psaltarpsalmen: ”du gjorde människan nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom” (Ps 8:6).    
 
Sedan den tiden, sedan den högtidliga proklamationen af trossanningen om Marias kroppsliga upptagande till himlen, hafva vi dock tyvärr inte lärdt särskildt mycket. På det hela taget, ha den höga värderingen af människan inte kommit; påfvens förhoppningar har inte infriats. 
 
Vi äro väl medvetna om att det mänskliga lifvet fortfarande hotas och dödas, inte minst de mest försvarslösa, de ofödda barnen. Sedan ha vi också debatten om dödshjälp som ständigt på nytt flammar upp, där man kräfver att läkare skola döda de svårt sjuka, på deras egen begäran idag, men imorgon, troligen, också då de sjuka inte vilja afsluta sitt lif. Människans kropp angrips också genom den utbredda pornografin, och genom förhärligandet af otukten, medan man hånar själfbehärskningen och troheten. Sexualundervisningen i skolorna är uttryck för detta.  
 
Aldrig någonsin tidigare i historien ha barn och ungdomar utsatts för en manipulation, där alla typer af sexuell afvikelse framställs som möjliga för dem. De bli också tillsagda att de är fria att välja sin identitet: de kunna vara strikt manliga eller kvinnliga, bisexuella, transgender eller till och med att de äro något annat än manligt och kvinnligt, som Gud har skapadt dem till. Kristendomen verkar förlora alltmer af sin betydelse, medan osäkerheten i samhälle och politiken brer ut sig. Samhället som sådant hotar till slut att gå under. Hur kan det finnas en framtid för ett samhälle, som systematiskt förstör sin grund, nämligen äktenskapet och familjen?  
 
Jungfru Maria är tecknet på människans värdighet, ty i hennes kroppsliga upptagning till himlen åskådliggör hon värdet också af vårt kroppsliga lif och det mänskliga lifvets yttersta bestämmelse. I henne bli vi uppmärksamma på det som står i Trosbekännelsen: Jag tror ”på de dödas uppståndelse och den kommande världens lif”.   
  
Det gäller för oss, att vi i vår vardag vittna om människans värde, att Gud skapadt henne till sin afbild, och att vi genom efterfölja Kristus och Maria äro bestämda till uppståndelse. Det kräfver att vi utveckla en egen lifsstil, som skilja sig från den samhället i öfrigt propagerar, att vi uppfostra på ett annat sätt, lefva på ett annat sätt, klä oss på ett annat sätt, ha rekreation på ett annat sätt än vår tids modeskapare föreskrifva, ty med en yttre anpassning följer alltför ofta snart en inre. Tidsandan, som bestämmer människans tänkande och handlande, tycks mjuk och inbjudande, men är i grunden totalitär, både till det yttre och det inre. 
 
Peroratio  
Jungfru Marias upptagning och fulländning påminner oss om, att Gud har låtit människan få del af en oförliknelig hög värdighet. Men denna värdighet är förpliktande. När vi ära och vörda Maria, innebär det, att vi sätta vårt hopp till evigheten och till Gud, och vi skola genom detta vårt hopp kämpa för människans värdighet och hvarje dag på nytt motverka människans förstörelse. Amen.