Fylld af glädje och tacksamhet konstaterade Vår Herre, att folkmassorna dröjde sig kvar hos honom. Så hörde vi honom säga i dagens evangelium: “det är redan tre dagar som de ha dröjt kvar hos mig.” De orden få bli temat för denna predikan, att dröja sig kvar hos Jesus, troget stanna hos honom, bevara troheten mot honom, hur göra vi det?  
 
Propositio  
Låt oss först se hur man kan vända sig bort från Kristus. Det kan ske genom affall från tron. Vanligtvis sker det genom att man först låter en trossats falla bort, en som inte passar, som verkar störande. Snart följer andra trossatser efter. Till slut är man helt icke-troende. Man kan också vända sig bort från Kristus genom att bli ljum, alltså hvarken varm eller kall. Man låter sin religiösa praxis aftaga, man beder inte längre regelbundet, man låter bli att ta emot botens sakrament. Man försummar söndagsmässan. Erfarenheten säger, att den katolske kristne som försummar söndagsmässan ofta är förlorad, religiöst förlorad. Man kan vända sig bort från Kristus genom synden, närmare bestämt den allvarliga synden, genom att bli kvar i synden, vänja sig vid den, genom att bagatellisera den. Det onda växer då successivt.  
 
Detta är några faror som kunna leda oss bort från Kristus. Hvilka äro nu de krafter som binda oss vid Kristus? Själfklart ha vi här först och främst tron. Tron är det som förbinder oss med Kristus. När människosonen återkommer till jorden, kommer han då att finna tro? Det är Herren som ställer frågan i Lukas evangelium. Vi måste alltså hålla fast vid tron. Och aposteln Paulus beder, att Kristus genom tron skall bo i våra hjärtan. Genom tron hålla vi fast vid Kristus. Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, så står det i brefvet till Hebréerna. 
 
Den andra kraft som binder oss vid Kristus är kärleken. Kristus har alltid utveckladt en egenartad förmåga att draga människor till sig i kärlek. När Napoleon hade förvisats till klippön S:ta Helena, funderade han öfver religionen som han tidigare helt hade försummat, och han sade orden: “Kristus var och är älskad som ingen annan.” Det hade gjort Napoleon mycket förvånad. Kristus var och är älskad som ingen annan. Vi älska honom, därför att han först har älskadt oss. “Han har älsksdt mig och offrat sig för mig” (Gal 2:20), så skrifver aposteln Paulus till galaterna. 
 
Vi älska honom därför att han är vårt lifs mening, våra dygders kraft, vårt hjärtas hopp. Hvad innebär det att “älska honom”? Det innebär att ställa honom öfver allt! Att föredraga honom framför allt annat. Att älska honom, innebär att fråga efter hans vilja: “Herre, hvad vill du att jag skall göra?” Vi stå ju ofta vid

vägkorsningar. Hur skall jag gå vidare? Herren gifver alltid svaret. Han visar alltid vägen som en människa bör slå in på efter hans vilja. Att älska honom innebär att hålla hans bud: “om I älsken mig så hållen mina bud”. Så står det i Johannesevangeliet (14:15). Vår kärlek visar sig i troheten mot hans bud. Men att älska honom innebär också att ta till sig det som ligger honom varmt om hjärtat, alltså: älska det som han älskar, ägna sig åt det som han ägnar sig åt. Att älska honom innebär att tjäna honom. Det är de båda anknytningar som leda oss till Kristus: tron och kärleken. 
 
Till slut vilja vi också afgifva ett löfte. Vi vilja besluta oss för och lofva, att vara hos honom. Hur då? För det första genom vår bekännelses klarhet. Kära vänner, tron får inte bara vara en vana, en tradition som vi fått från våra föräldrar. Tron måste vara en öfvertygelse. Det vill säga, vi måste genom vilja och förstånd vara öfverväldigade af insikten om tron, så att vi inse: tron är nödvändig; det är nödvändigt att taga emot den och att hålla fast vid den. Ibland kan föräldrar fråga: alla mina barn ha lämnat tron, affallit, hur skall man förklara det – de voro ju ändå ministranter? Jag befarar, att tron för dem inte hade blifvit till en öfvertygelse. De voro inte helt genomträngda af trons sanning, af trons riktighet. Och den som inte är det, han vacklar. Vi måste därför ofta bedja om att förstå tron, tränga in i den, fatta den så långt det är mänskligt möjligt. Vi måste vara i stånd att äfven förklara trosinnehållet för andra och göra det antagbart för andra, alltså skaffa sig visshet om tron, kunna upplysa det som är dunkelt, öfvervinna tvifvel. 
 
Peroratio  
Nu kräfs det inte af oss att vi dö för tron. Men det är tydligt, att vi på grund af tron kunna bli skymfade, misstänkliggjorda. Vårt folks afkristning sker i rasande fart. Vi troende katolska kristna äro en liten minoritet, en minoritet äfven bland katolikerna. Majoriteten bry sig inte om oss, men de försöka begränsa oss. De försöka på olika sätt undertrycka den katolska identiteten. Vi kunna räkna med, att läget successivt förvärras. Därför måste vi i denna stund besluta oss, att förbli vår Herre och Konung trogen, att hålla fast vid hans hand, säga till honom: “kom, Herre, kom till oss öfver vattnet.” Från den sista boken i den heliga Skrift, Johannes Uppenbarelse, når oss en maning: “håll fast det du har, att ingen må taga din krona (3:11) ... ja, var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona” (2:10). Amen.