Katolsk Tro

Vara katolik...Vara svensk








 

VARA KATOLIK ... VARA SVENSK

Det finns ingen motsättning mellan att vara svensk och katolik. Tvärtom! Sedan Sveriges omvändelse har kristendomen i vårt land nämligen alltid varit katolsk. ”Fädernas Kyrka i Sveriges land” är således den heliga Katolska Kyrkan.
Tänk på alla våra stora helgon: Ansgar, Sigfrid, David, Staffan, Eskil, Botvid, Thorsten, Ingrid, Birgitta, Katarina, osv. (Det finns fler än 125 svenska helgon!): alla var katolska! Sveriges konungar sedan Olof Skötkonung var katolska, Sveriges folk var katolskt, i Sveriges kyrkor firades den katolska liturgin och Vår Herre var närvarande i tabernaklen. Hundratals medeltida kyrkor vittnar fortfarande om Sveriges katolska förflutna. Jo, intill reformationen var hela den svenska kulturen, hela det svenska samhället alltigenom katolskt. Katolska Kyrkan är alltså ingen främling i Sverige.

Kristendomen och alltså Kyrkan kom dessutom till Sverige redan före de första främmande missionärerna, som Ansgar, på 700-talet[1]. Kristendomen kom först genom självaste vikingarna, som hade omvänt sig i länderna kring Nordsjön.
Dessutom var flera missionärer i Sverige vikingars barn eller barnbarn, som till exempel biskop Unni, som blev dödad i Västergötland på 900-talet för sin kristna tro. Katolska Kyrkan är följaktligen en oskiljaktig del av Sveriges identitet.
 
I den helige Erik kan vi se ett bra exempel på denna harmoni och enhet mellan de båda fädernesländerna. Att arbeta och kämpa för Sverige betydde för honom att arbeta och kämpa för Kyrkan och tvärtom. Ett annat exempel är heliga Birgitta. Bernt David Assarsson sa om henne: ”I sin mäktiga personlighet smälte fornnordisk civilisation och sann katolsk tro tillsammans till en harmonisk helhet av enastående prakt och skönhet.” 

Tyvärr har många av våra förfäder stått inför det omöjliga valet mellan å ena sidan sin tro på Gud och Kyrkan och å andra sidan sin kärlek till fosterlandet. Många av dem dog som martyrer därför att de inte ville välja mellan dessa båda. Deras blod är emellertid som frön som kommer att blomstra till rik frukt, ”Semen est sanguis christianorum.” (Tertullianus)

I himlen finns en stor skatt full av nåd som dessa martyrer har församlat. Vi ber att denna “skattkista” skulle öppnas och utgjutas över Sverige, över Norden och över hela världen, att den 'dolda floden' åter ska bryta fram!

[1] Jfr boken 'Beowulf' (England, 700-talet) beskriver redan striden mellan kristna och hedningar i Sverige.

Här kan Du ladda ner listan på alla Sveriges helgon:

Om katolska tron

KATOLSKA KYRKAN

 Kyrkan
 
Kyrkan är Kristi mystiska Kropp, i vilken Han själv är huvudet. Genom vårt dop gjorde Jesus oss alla till en del av hans Kropp, till en del av hans Kyrka. Aposteln Paulus skriver: “Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp. (…) Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den.”(1 Kor 12:12–31a)
Vi tror att Jesus Kristus är en enda och universell Medlare och Frälsare. Liksom Kristus är en enda, så finns det en enda Kristi kropp, en enda Kristi brud, en enda Kyrka, grundad av honom.
Fullheten av Kristi frälsningsmysterium tillhör Kyrkan, som är oskiljaktigt förenad med sin Herre.
Dessutom tror vi att Jesus Kristus fortsätter att vara närvarande och att Han utför sitt frälsningsverk i Kyrkan. Han har ju lovat att inte överge sin Kyrka: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut" (Matt 28:20); och att leda den med sin Ande: ”När han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen.”(Joh 16:13)
Denna Kyrka är den Romerska Katolska Kyrkan.
 
 
Katolska Kyrkan
 
Den Katolska Kyrkan är den Kyrka som Jesus själv grundade och som har funnits bevarad genom två årtusenden under ledning av aposteln Petrus, biskop av Rom, och hans efterträdare. Katolska Kyrkan är en enda Kyrka fastän spridd över hela jorden (ordet ”katolsk” betyder ”helhet” och ”fullhet”).
Trots att vissa saker kan vara ganska olika är det ändå samma. Kyrkan hålls ihop genom biskoparnas gemenskap med påven och under hans ledning. Detta garanterar att Guds Ande bevarar och leder Kyrkan i samma tro världen över, och i alla tider.
Vi är alltså katolska genom gemenskapen med den romerska Kyrkan som ”leder kärleksgemenskapen.” (H. Ignatius av Antiokia, d. 107).
”Ty det är nödvändigt att (...) de troende överallt i världen, är överens med denna Kyrka på grund av dess betydelsefullare ställning.” (H. Irenaeus, d. 202).
”Man kan inte ha Gud som Far, om man inte har Kyrkan som Mor” (H. Cyprianus, d. 258).
”Från och med det ögonblick då Ordet steg ned till oss har alla kristna kyrkor varit övertygade om, och är fortfarande övertygade om att den stora Kyrka som finns här (i Rom) är den enda utgångspunkten och grundvalen, eftersom dödsrikets portar enligt Frälsarens egna löften inte har kunnat besegra henne.” (H. Maximus Confessor, d. 662)

Påven

 
Vår Frälsare Jesus Kristus gjorde Petrus till grundstenen i sin Kyrka: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min Kyrka”. Han gav honom ”nycklarna till himmelriket” och sa: ”Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.”(Mt 16:18-19).
Efter sin uppståndelse, satte Jesus Petrus till herde för hela sin hjord: ”Simon, Johannes son... För mina lamm på bete... Var en herde för mina får... För mina får på bete.” (Joh 21:15-17).

Åt Petrus och de övriga apostlarna har Kristus anförtrott att utbreda och leda Kyrkan.
Ifrån Kyrkans början var Petrus Kyrkans ledare: Apostlagärningarna, samt många andra fornkristliga texter vittnar om detta.
Kyrkan leds alltså av Petrus’ efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.
“Ubi Petrus, ibi Ecclesia”: “ Kyrkan är, där Petrus är.”
 

 
Traditionen
 
”Tradere” betyder att ”ge vidare”. Vår tro är en skatt som Apostlarna och hela Kyrkan fått från Vår Herre Jesus Kristus.
Från och med de första Apostlarna, ögonvittnen av Jesu liv, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd, genom deras lärjungar, och alla Kyrkans generationer som följde, bevarades denna tronsskatt och fördjupades under den Helige Andes ledning.
Bibeln och Evangeliet är mycket viktiga för oss katoliker. De berättar om vår Herre Jesus Kristus: om hans identitet, hans liv i Gud, samt om vad han gjorde och lärde under sitt liv bland människor.
Men vi tror inte på en bok. Vi tror på en Person, det gudomlige Ordet: Jesus Kristus, sann Gud och sann människa.
Jesus hade kunnat skriva en bok. Fast han gjorde inte det.
Han grundade däremot en Kyrka, förvaltare av hans lära och frälsningsarbete. Sanningen och Frälsningen förmedlas genom Kristi Kyrka(n). Under de första åren efter Jesu död och uppståndelse fanns inga skrivna Evangelier, men Kyrkan fanns!
Traditionen var muntlig i början. Apostlarna förde vidare vad Herren hade sagt och gjort. Sedan skrev de heliga författarna ned Evangelierna under den Helige Andes inspiration.
Det var Kyrkan, inspirerad av samma Ande som Bibeln, som bestämde under de första århundraden, vilka böcker som skulle räknas som Helig Skrift, d.v.s. : vilka texter berättar för oss sanningen om Jesus Kristus, vilka är ofelbara, sanna och inspirerade av Gud.
Dessutom var och är det fortfarande Kyrkan som lär oss hur man skall tolka Skriften (Kyrkans läroämbete).
Traditionen är Evangeliets oförvanskade och levande överföring, som sker i den helige Ande, från apostlarna till deras efterföljare, biskoparna, så att den apostoliska förkunnelsen (som på särskilda sätt kommer till uttryck i de inspirerade böckerna), i obruten följd skulle bevaras till tidens slut.
Genom traditionen ”bibehåller Kyrkan – i sin lära, sitt liv och sin gudstjänst – och för vidare från släkte till släkte allt vad hon själv är och allt vad hon tror på”. (Jfr. Katolska Kyrkans Katekes 77-78)
 

 

Sakramenten
 
Jesus Kristus instiftade sju sakrament och anförtrodde dem till sin Kyrka: dopet, eukaristin, bikten, konfirmationen, vigningen, äktenskapet och de sjukas smörjelse.
Genom Sakramenten ger Gud oss en särskild nåd, d.v.s. ett deltagande i hans gudomliga liv. Sakramenten är inte ”symboliska”, eller blott mänskliga. Utan något händer i själva verket, i verkligheten.
Dopet t.ex. är inte bara en upptagning i en mänsklig förening, utan något händer i själen: den heliga Treenigheten tar själen i besittning, vi blir en del av Kristi mystiska Kropp och våra synder förlåtas. Dopet är inte symboliskt, utan präglar in ett outplånligt tecken i själen, ett sigill, insegel, som viger den kristna människan till Gud.
Detsamma gäller för bikten: den är inte bara symbolisk, eller enbart en terapi. Utan något händer i verkligheten: efter bikten finns inte längre våra synder.
Gud förlåter oss verkligen, helt och hållet. Den Katolska Kyrkan är det enda instrumentet, den enda garantin för att våra synder genom bikten verkligen är förlåtna.
Kyrkans största Sakrament är Eukaristin (Nattvarden, Mässan). För Eukaristin ger oss inte enbart en särskild nåd av Gud, som de andra Sakramenten. Eukaristin ger oss Gud själv. Också Mässan är inte en rent symbolisk handling. Kyrkan, genom seklerna, har alltid trott att det efter Konsekrationen inte mer finns något bröd, inget vin. Hela substansen av brödet och hela substansen av vinet har omvandlats till Jesu Kristi Kropp och Blod. Bara de yttre tecknen blir kvar. I Eukaristin tar vi verkligen emot Jesu kropp, Jesu blod. Hela hans mänsklighet, hela hans gudomlighet.
Vilket vackert namn vikingarna gav till hostian: Vite Krist.
Man berättar hur en tjänare till konung Olof såg den helige Sigfrid fira Mässan:
”Jag fann dem samlade i ett tält på ett ganska ljuvligt ställe. Framför dem stod ett bord prytt med vita linnekläden och purpurtäcken. Bland dem såg jag en gammal man... Äntligen såg jag en ganska liten kaka, vit som snö... Detta tog den gamle där han stod, mitt för bordet, uti sina händer samt upplyfte det mot himlen... Sedan de ånyo hade uppstämt flera sånger, blev ibland dem en stor tystnad, varunder de kastade sig ned på knä med ansiktet mot jorden. En liten stund därefter tog den gamle brödet... och upplyfte det i allas åsyn över sitt huvud under det att de överiga stodo på knä och med upplyfta ögon och händer bugade sig ganska vördnadsfullt. Då jag med förundran betraktade detta, såg jag i den gamles händer ett ganska spätt gossebarn, milt leende mot honom, som lade barnet på bordet och kysste det, varpå det försvann och blotta brödet låg kvar på linneduken.”
Denna händelse skall ha gjort kungen ännu mer angelägen att få träffa biskop Sigfrid.
Utan denna Eukaristi skulle Sverige kanske inte blivit katolskt…

Maria
 


Jesus är sann människa och sann Gud. Maria är Jesu moder. Den heliga Jungfrun Maria är alltså Guds Moder. Alla hennes privilegier härrör från detta hennes gudomliga moderskaps mysterium. Gud blev människa genom Marias 'Ja'. ”Ecce Ancilla Domini. Fiat mihi secundum verbum tuum.” ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”(Luk. 1:38). Gud har kommit till jorden genom Maria och Gud kommer fortfarande till oss genom Maria.
Maria är Guds Moder, men hon är också vår Moder. Ty Jesus själv gav oss Maria till Mor: 

”Ecce filius tuus; Ecce Mater tua”. ”Kvinna, där är din son”, sa han på korset till Maria, och till den helige aposteln Johannes: ”Där är din mor”. Detta var Jesu testamente. Alltså, den heliga Jungfrun är inte vår ”styvmor”, men en riktig mor. Vårt namn ”kristna” betyder ju att vi alla, genom dopet, är ”andra Kristus”. När Maria ser oss, särskilt när vi har tagit emot hennes Son i Eukaristin och vi blir ett med Jesus, ser hon sin Son. Hon är inte vår styvmor, hon är verkligen vår mor, som tar hand om oss, sina barn.
Maria är alltså först och främst Moder. Men hon är också Drottning. Såsom hennes Son är Konung över hela universum. Hela världen tillhör Jesus Kristus. Alla länder, alla folk, alla världsliga härskare är honom underkastade. På samma sätt är Maria Drottning med sin Son.
Drottning över våra hjärtan, men också Drottning över våra länder.
För oss är hon naturligtvis framför allt Drottning över Nordens land. Sverige blev även vigt till Maria. Den 15 augusti, Marie Upptagningen i Himlen, var Sveriges nationaldag under medeltiden. Så Sveriges rike tillhör Maria. Marias dag är Sveriges dag, att ära Maria betyder att ära Sverige, och att ära Sverige betyder att ära Maria. ”I kraft av gamla löftens lag är riket ditt, o Maria.” För inte så länge sedan ”prydde Marias bild väg och torg allt landet runt. Din tron var rest i hem och tempel, by och borg.”
Och vi vet att Maria, liksom Sverige, ”är och förblir vad hon var”… ”till evig tid”. Hon är alltså fortfarande Moder och Drottning, inte enbart för dem som är trogna det gamla löftet, utan även för alla de som gått vilse. Detta är ett hoppets tecken! Aldrig lämnar Maria sina barn ensamma. Hon minns ju dessa sekler då folket firade sin nation till hennes ära. Hon är och förblir vår Moder, Nordens och Sveriges Drottning!

länkar