Det var tio spetälska som botades, men bara en vände tillbaka. Bara en var tacksam för att han botades. Berättelsen visar tydligt, att tacksamhet behagar Vår Herre mycket, medan afsaknaden af tacksamhet gör honom sorgsen. Det faktum att Jesus inte botade alla spetälska direkt, gåfvo dem möjlighet att bestämma huruvida de skulle återvända till honom direkt och uttrycka sin tacksamhet så snart de hade blifvit botade. Det fördröjda miraklet gör det möjligt för Vår Herre att understryka betydelsen af tacksamhet och inbjuda oss att reflektera öfver hvarför Jesus prisar den så högt. 
 
Propositio  
Tack hör samman med tanke. Vårt svenska ord “tacka” har sitt etymologiska ursprung i det gemensamma germanska ordet för “tänka” eller “tanke”. Tacksam blir alltså den som tänker, dvs. den som tänker efter, tänker öfver det som gifvits honom, tänker öfver gåfvornas rikedom som kommit honom till del. Därför kunna vi också öfva in tacksamheten, i det att vi ständigt på nytt tänka öfver vårt lif. 
 
Den otacksamme däremot, tänker på det han fortfarande inte har, inte på det han faktiskt fått eller har. Han ser på det han inte har, och glömmer därvid rikedomen i det han har.    
 
Tacksamheten är ett svar på en gåfva. En del gåfvor äro viktigare än andra och på samma sätt är det med tacksamheten, det finns olika nivåer af den. Mindre gåfvor, som att ge af sin tid, där kan det räcka med att säga ett vänligt tack, ett uttryck för artighet. Stora gåfvor däremot, som lifvet själft, ett mirakulöst helande, eller gåfvor som vi få i de heliga sakramenten, de kräfva en tacksamhet som innefattar mycket mer än en artighetsgest. Den kräfver af oss att uttrycka vår tacksamhet i handling. Den tacksamhet som Gud hoppas finna är den som innefattar ett vänskapsband och åtagande till tjänst 
 
Människor som taga tron på allvar, de som tro på Kyrkans budskap och uppfyller sina religiösa plikter, äro i regel tacksammare i lifvets olika situationer än de, för hvilka det endast finns den synliga världen. Tacksamheten har ödmjukhetens kungliga dygd som förutsättning. Den ödmjuke vet, att det inte finns något som är själfklart i lifvet. Anledningen till vår otacksamhet kan ibland vara tanklöshet, men oftare är det stoltheten. Den stolte vill inte vara skyldig någon något. Därför förnekar han tacksamheten. 
 
Gud vill ha vår fulla tacksamhet. Han vill ha vår kontinuerliga vänskap, som gör det möjligt för honom att slösa ytterligare gåfvor öfver oss. Vi känna till hur lätt det är att vara otacksam, hur vår själfupptagenhet kan få oss att glömma våra förmåner liksom äfven våra välgörare. Otacksamheten förstör människors relationer med hvarandra. Otacksamheten isolerar dem och leder dem in i ensamheten. Tacksamheten däremot leder människorna till Gud, och människornas lif tillsammans blir då ljusare, vänligare och mänskligare, hvarhelst tacksamheten härskar. 
 
Inte minst är tacksamheten en starkt bidragande faktor till den själsliga hälsan. Ty den tacksamme ser optimistiskt på lifvet och på världen. Därför drabbas tacksamma människor i regel inte af depressioner och därför har den tacksamme en högre förväntad lifslängd i jämförelse med den otacksamme. I hvilket fall, gör tacksamheten oss mer oberörda af det som händer oss i lifvet och stegrar därför vårt välbefinnande.  
 

Tacksamheten gör vårt bönelif mer intensivt och leder oss till att vandra i Guds närvaro, till den sanna gudsfruktan som är vishetens begynnelse. Tacksamheten gör oss medvetna om vårt armod, den gör oss anspråkslösa och skänker oss tillfredsställelse, medan anspråksfullheten gör oss rastlösa och vresiga. Tacksamheten gör oss ödmjuka och visa, den gör oss goda, barmhärtiga och frikostiga, och bevarar oss för att bli hopplöst inbundna och egotrippade, den hållning som är så dominant i vårt moderna samhälle. 
 
Tacksamhetens dygd är också af betydelse för att äktenskapslifvet och familjelifvet skall lyckas. Liksom barnen i första hand måste lära sig ärlighet, sanningsenlighet, så måste de i andra hand lära sig tacksamhetens dygd som inöfvas från tidigaste barnaår. Föräldrarna måste lära sina barn att tacka, tacka både föräldrar och syskon. Föräldrarna måste lära dem att lefva med ouppfyllda önskningar. Det vittnar om bristande insikt när föräldrar ständigt och genast uppfyller barnens alla önskningar. Och inte minst, måste barnen från tidiga år lära sig att göra osjälfviska goda gärningar. 
 
Ännu något kan tilläggas: tacksamheten gör oss glada, otacksamheten gör oss missmodiga. Äkta glädje utgår från medvetandet att ha fått något som gåfva, af Gud eller af människor. Aldrig är glädjen djupare än när den utgår från medvetandet att mycket godt kommit oss till del utan att vi förtjänadt det. Ty i gåfvan som vi taga emot, erfara vi att vi äro mottagna, bejakade, älskade. På sätt och vis kunna vi säga, att glädjen föregår tacksamheten, ty tacksamheten växer inte sällan ur glädjen öfver det som mottagits. 
 
Peroratio  
Kära vänner, vår centrala gudstjänst är, enligt Guds vilja, det vi kalla Tacksägelse eller Eukaristi. Det vi fira nu. I den tacka vi Gud för vår återlösning, som ständigt på nytt blir sakramentalt närvarande, när vi tacka för den. I den heliga Mässan blir korsets offer närvarande. Närvarande blir i det offret den Uppståndne, som blef korsfäst, han som dog för oss på korset. Det sker närhelst en präst uttalar den stora tacksägelsen. Firandet af den heliga Eukaristin bör ständigt på nytt påminna oss om tacksamhetens kristna dygd, som ovillkorligen måste prägla vårt lif, och påminna om tacksamheten mot Gud och mot människorna. Amen.