Jesus närmar sig Jerusalem. På sin åsna rider han nedför Olivberget och får då ett fantastiskt panorama öfver staden som ligger nedanför. Han låter blicken hvila på staden som breder ut sig framför honom i all sin skönhet och prakt. Det är då vi upplefva något omskakande: han gråter. Vår Herre gråter öfver kungastaden Jerusalem, han gråter öfver dess framtida öde. Ty han ser i förväg stadens förstörelse. Hela Jerusalems härlighet skall försvinna: de påkostade palatsen, kungaborgen och det underbara templet. Han ser för sin inre blick den romerske fältherren Titus’ trupper som skulle belägra staden. Den 3 september år 70 trängde de till slut in i den, massakrerade befolkningen, förstörde det som fanns att förstöra. Templet sattes i brand och hela härligheten gick under. Allt detta ser Vår Herre framför sig, och han gråter. 
 
Propositio  
Han gråter alltså inte för sin egen skull, trots att han själf snart skall lida och dödas, utan han gråter för folket i Jerusalems skull. därför att staden inte “hade insedt hvad (dess) frid tillhör”, som Herren säger i dagens evangelium. Folket i Jerusalem inser inte hvad det borde göra för sin egen välgång, både sin fysiska och andliga välgång. Folket inser inte Jesu afgörande  betydelse och är i färd med att missa den möjlighet han erbjuder att taga emot Guds frid och undvika katastrofen. Den tragedin är det som får Jesus att gråta. 
 
Den djupaste smärta som öfverhufvudtaget finns är kärlekens försmådda, missaktade och förtrampade smärta. Det är den djupaste smärta som finnes: kärleken som ville återlösa men som inte kunde återlösa, eftersom den blef försmådd, ratad. I två årtusenden hade folket väntadt på Återlösaren, och nu när han väl kom, hade det förkastadt honom. Israels öde har upprepats i historien på olika sätt. Dess öde har upprepats också i den mänsklighet som lefver idag. Vi ha under de senaste 100 åren uppleft ett affall i det kristna Västerlandet som vi inte trodde vara möjligt, ett affall från Kristus och Gud, från tron och från kyrkan. Man talar om sekularisering, men ett bättre uttryck vore att tala om ett återfall till hedendomen. Öfverallt på jorden ha miljoner vändt sig bort från Kristus och hans rop som Återlösare. De säga: vi behöfva ingen Frälsare. 
 
Men fortfarande står Kristus inför oss människor, inför hvar och en af oss. För oss har han fullbordadt sitt återlösningsverk. Gud tvingar ingen. Äfven när han ropar ger han människan frihet. Det gäller, att vi höra Guds försynta röst, och fråga: “Hvad vill du, Herre, att jag skall göra?”, som aposteln Paulus frågade vid Damaskus. “Idag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.” Så säger den helige Ande i Hebréerbrefvet (3:7). Låt oss alltså lyssna till Guds röst, i kyrkans förkunnelse och i den katolska profetian, i vårt lifs skickelser och händelser, i naturens och politikens omskakande händelser. Den helige

kyrkoherden af Ars har en gång sagt: “Om man skulle fråga de fördömda i helvetet: varför äro ni i helvetet? Då skulle de svara: därför att vi gjorde motstånd mot den helige Ande. Och om man skulle fråga helgonen i himlen: varför äro ni i himlen? Då skulle de svara: därför att vi lyssnade till den helige Ande.” Den helige Ande vill inget annat än att leda oss till vårt eviga väl. I Romarebrefvet säger aposteln: “Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?” (2:4). 
 
Men, kära vänner, hur länge kommer Gud bara ett se på? Hur länge kommer han att vänta, tills han använder andra medel än tålamod och hänsyn? Också i Jerusalem följde Herrens vrede på hans tårar. Vi hörde i dagens evangelium att det på den gråtande Herren följde Herren som fylls af vrede, som med en piska i handen drifver ut månglarna ur templet. Kyrkans lära om Guds vrede är en af flera glömda sanningar i den efterkonciliära kyrkan. Men hvem vill i våra dagar höra något om Guds vrede?! Och ändå talas det i Bibeln om den åtminstone ett hundratal gånger!  
 
Peroratio  
Om ett par veckor brukar den årliga så kallade “pride-paraden” gå af stapeln. Man räknar med att den beskådas af en half miljon människor på Stockholms gator och torg. Men utan tvekan är den en utmaning mot Gud. Hur länge kommer den att få fortsätta ostraffat? En dag kommer stunden då Vår Frälsare tar gisslet i sin hand och blir domare. En gång kommer stunden då Gud kommer att hålla fram profeten Jeremias ord mot den som försmår hans kärlek och missbrukar hans nåd, profetens ord som lyder: jag har kallat dig, men du har inte lyssnat. Nu vill jag  öfverlämna dig åt fördärfvet (se Jer 7:13-15). Också i Nya Testamentet ha vi liknande allvarsord om den annalkande domen, som till exempel orden: “det är förskräckligt att falla i den lefvande Gudens händer” (Heb 10:31). Amen.