”Gör eder inga bekymmer!” Så uppmanar Herren i dagens evangelium. Det låter aktuellt, detta med bekymmer. Antalet unga som tar antidepressiva medel har ökadt drastiskt på senare år. Oro, stress och ångest är något som många människor lida af, äfven många kristna och katoliker. Vi kunna oroa oss för framtiden, för vår hälsa, vårt jobb, vår ekonomi, vårt anseende och rykte, oro för att misslyckas, att inte lyckas lefva upp till andras och egna förväntningar. Det finns en sund oro, en nervositet som gör att vi kunna koncentrera oss och göra bättre ifrån oss. Men vi kunna också bli uppslukade af våra bekymmer på ett sätt, som är ohälsosamt för vårt andliga lif.  
 
Propositio  
Omsorg och bekymmer för en jordisk angelägenhet kan bli en synd, om vi uppfatta dem som ett mål i sig själft, till exempel, genom tänka för sig själf: ”jag kan inte vara lycklig, om jag inte får det där jobbet, den där relationen, den där månadslönen.” Omsorg om jordiska ting blir också syndig om oron afleder oss från det andliga lifvet. Vi kunna blifva så uppslukade af ett problem eller ett beslut att oron tager öfverhanden i våra tankar, äfven under Mässan och när vi bedja – på ett sätt som gör att vi börja försumma den dyrkan vi äro skyldiga Gud. Vi blifva så upptagna af vårt problem, att vi inte lyssna till hvad Gud kan försöka lära oss i just de svårigheter vi befinna oss i.     
 
I stunder af oro och bekymmer, kunna vi finna uppmuntran i Jesu lära i Bergspredikan, som vi just hörde en del af. Vår Herre påminner oss, att vår himmelske Fader sörjer för oss och alltid gifver oss det är som bäst för oss. Om vi verkligen lita på Guds plan för våra lif, kommer allt annat att falla på plats. Att lita på vår himmelske Fader är en källa till stor frid och glädje, och befriar oss från oro och bekymmer som annars skulle kunna plåga våra lif. Faktum är, att det bara är religionen som kan gifva verklig sinnesfrid. 
 
”Söken först Guds rike, så skolen I få allt detta andra också”, så säger Vår Herre också i dagens evangelium. Sök alltså Guds rike mer än allt annat, sätt högre värde på det än allt annat, räkna det som det mest värdefulla, men värdera jordiska ting som lågt värda i jämförelse, och som bara skola sökas efter och underordnadt Guds rike. Vi människor hafva ett öfvernaturligt syfte, som vi skapats för. ”Hvarför äro vi på jorden?” frågas det i många katekeser, och svaret är: ”Vi äro på jorden för att lära känna Gud, älska och tjäna honom och därigenom komma till himmelen” (Katolsk katekes nr 1). Den katolska kyrkan har alltså inrättats af Kristus i syfte att gifva Gud ära och härlighet och tjäna själarnas frälsning. Inte minst de tio budorden finns med här som en grundläggande plikt för en kristen. Jesus säger ju själf: ”Om I älsken mig, så hållen mina bud” (Joh 14:15). 
 
Denna princip: ”söken först Guds rike” står i direkt motsats till den så kallade sekulära humanismen, som sätter människan, hennes värde och jordiska lif i främsta rummet. Där är det inte själarnas frälsning utan människans jordiska välfärd som står i centrum. Äfven kristna kan ibland, påverkade af den sekulära humanismen, tala mycket om behofvet att taga hand om de fattiga och behöfvande, medan man tonar ned eller försummar behofvet att undvika synden, för att rädda sin eviga själ. Men vi hafva här exemplet med Maria Magdalena som hällde dyrbar välluktande olja öfver Jesu fötter. ”Slöseri”, tyckte lärjungarne! De pengarna hade kunnat användas bättre till de fattiga, menade de. Men Jesus försvarar hennes handlande. Han försvarade kvinnan, som hade visat på den allt öfverskuggande vikten af att förhärliga Kristus och lyda hans bud, snarare än att göra omsorgen om de fattiga och behöfvande till en topprioritet.   
 
Det betyder också att kyrkan har ett uppdrag att varna för synder som blifvit allmänt accepterade i vårt samhälle, just därför att de äfventyrar människors eviga salighet. Jag tänker på synder som abort, utöfvad homosexualitet, kontraception, sexuella handlingar utanför äktenskapet, för att nu bara taga sjätte budet. Det finns de, som inte vill höra om sådana saker i predikan, och så kunna de kunna de klaga. Men om kyrkan är tyst om detta eller tonar ned det, för att hon vill framstå som barmhärtig eller acceptabel i världens ögon, då gör man sådana synder också mer acceptabla för människor och motverkar deras möjlighet att stå emot synden, och på det sättet äfventyrar man många själars eviga frälsning. Den attityden är allt annat än barmhärtig.  
 
Perorartio 
Sann barmhärtighet är det som gör det möjligt för människan att rädda sin själ, i enlighet med Kristi ord: ”Söken… först Guds rike och hans rättfärdighet, så skolen I få allt detta andra också”. Amen.