Vår Herre botar alltså en döfstum i dagens evangelium. Liksom alla Jesu under, så har också detta under en djupare betydelse. Den döfstumme som kan höra och tala hänvisar till trons nåd och till bönens nåd, till de nådegåfvor som Gud ständigt på nytt skänker i sin kyrka genom sakramenten. Tro och bön, det är de två brännpunkterna i den kristna religionen och därför grundläggande för det kristna lifvet. 
 
Propositio  
Det under som Vår Herre här verkar i Evangeliet, det verkar han också i oss. Vi ha alla i Dopet fått våra öron öppnade och vår tunga löstes. Så blef det möjligt för oss att tro – tron kommer genom hörande – tro kan bara den göra som kan höra – och det blef möjligt för oss att bedja, det vill säga, att lösa vår tunga till att lofprisa Gud och tacka honom och att bära fram våra böneämnen för honom. I dopceremonien berörde prästen som döpte våra öron och vår tunga, alldeles som Jesus i Evangeliet, och uttalade då samma ord som Jesus hade sagt då han helade den döfstumme. 
 
När vi i Dopet fingo som gåfva trons nåd och bönens nåd, blefvo de inte gifvna som en egendom som aldrig kan förloras. Öronen kunna åter bli döfva för Guds Ord – och hur många har inte i våra dagar åter blifvit döfva, döfva för Guds Ord – och tungorna kunna åter bli stumma till att anropa Gud – det är många som inte mer kunna bedja eller inte längre vilja bedja. Ja, det händer i våra dagar ofta, att dessa färdigheter aldrig ens ha aktiverats, nämligen då Dopet bara uppfattas som en yttre rit, en kanske vacker men tom ceremoni. Det händer inte så sällan. 
 
Tron är en nåd, och äfven bönen är en nåd, en gåfva. Men Guds gåfvor äro samtidigt uppgifter för oss. Gud använder oss inte som döda verktyg, åtminstone inte i regel. Han vill samverka med oss och vi skola samverka med honom. Om vi inte anstränga oss när det gäller Guds gåfvor, taga vi emot dem förgäfves. Gud verkar inte i denna värld på ett magiskt sätt, som de vidskepliga ha för sig. Han vill ha vår medverkan. 
 
Om vi inte anstränga oss, förlora vi trons nåd, om vi inte försöka lära känna tron allt bättre, lefva af den och bekänna den – inför människorna – då går den förlorad. Men vi förlora den också om vi inte omfatta hela tron, om vi bara antaga enskilda delar, om vi sätta ihop en individuell tro, som inte är kyrkans tro. Det händer ofta, idag mer än tidigare. Just det är ofta början till slutet, början till slutet för tron.  
 

Att förlora tron sker i regel långsamt, knappt märkbart, med små steg. Tron blir då alltmer trängd och vi tro då allt mindre, tviflen bli då allt större och trons ljus bli då allt svagare. Med den aftagande tron förlora också bönen i betydelse och i kraft, kvantitativt men framför allt kvalitativt. Bönen saknar då rätt jordmån. Och ju mindre vi bedja och ju ytligare vår bön blir, desto mer lämna oss också trons dygd och gåfva. Den svaga tron är orsaken till att många gifva upp bönen. Den svaga tron gör många oförmögna till bön: Här gäller, att den som inte kan höra, han kan inte heller tala – det gäller också i den vanliga världen. Döfheten förenar sig i allmänhet med stumheten.  
 
Tron ger stöd åt bönen, men bönen gifver också stöd åt tron. Båda måste dock öfvas, liksom det mesta i vårt lif måste öfvas. Den som har svårigheter med bönen, bör bemöda sig om en lefvande tro. Och den som har svårigheter med tron, bör bedja. Så säger ständigt på nytt erfarna lärare i den inre lifvet.  
 
För bönen måste vi alltså i allmänhet taga oss samman; bönen är en andlig ansträngning, eftersom vi inte se de personer som vi i bönen tala till. Det gäller för de tre personerna i Treenigheten men också för helgonen. Vi älska dem visserligen, men vi se dem inte. Det är problemet, som gör att vi måste taga oss samman, så att säga, samla krafterna, när vi bedja. 
 
En annan sak med vår bön är att lofprisningen af Gud och tacksägelsen måste stå i förgrunden. Lofprisningen och tacksägelsen måste vara det första. Om så inte är fallet, förlorar bönen sitt djup och blir formalistisk, rabblande, för att till slut stelna i vidskepelse, eller man upphör helt att bedja. I längden äga våra böneönskningar, vår begärande bön, bara bestånd om den ständigt på nytt framgår ur den afsiktslösa lofprisningen och ur den uppriktiga tackbönen. 
 
Vi bör också betänka en annan sak: Gud hör våra böner endast då vi har en ”stark tro”. Det nämns flera gånger i den heliga Skrift. Med stark tro menas en tro som är verksam. Våra böneönskningar bli förgäfves, om vi inte bemöda oss att lefva ett lif som behagar Gud, ett lif som lyder hans bud, det säger oss redan förnuftet. Ett lif i synd innebär döden för tron och för bönen. Ett annat sätt att göra vår tro och vår bön starkare, är att koppla samman dem med fasta eller, mer allmänt sagt, med offer. 
 
Tron och bönen får också sin andliga näring i förkunnelsen af Guds Ord och i kyrkans sakrament, som vi taga emot, i synnerhet botens sakrament och Eukaristins sakrament, som bör ledsaga oss på lefnadsvägen. 
 
Peroratio  

Kära vänner, tron och bönen äro de två tyngdpunkterna i den kristna religionen, de utgöra därför grundvalen i det kristna lifvet. Bönen är trons första frukt, tron gör alltså bönen möjlig och lär oss att bedja, den rätta bönen; men den rätta bönen lär oss också att tro. Tron och bönen äro Guds gåfvor, men samtidigt också en frukt af vår ansträngning. Guds gåfvor äro alltid också uppgifter för oss. Om allt detta påminner oss helandet af den döfstumme i dagens evangelium, han hvars öron öppnades till att höra och taga emot trons budskap, och han hvars tunga löstes till att lofprisa, tacka och anropa Herren. Amen.