Traditionis custodes

”Den högsta lagen är själars frälsning”

”Det som tidigare generationer ansåg vara heligt
förblir heligt och stort också för oss."

I Traditiones custodes lägger påven fast den ordinarie mässformen som den romerska ritens ”enda uttrycksform”.

Om Novos ordo nu är den enda form av"Lex Orandi” för den Katolska Kyrkan så innebär det att man har förkastat en bit av Kyrkans historia och Hennes specifikt vackra, genomtänkta och djupt inspirerade rit från antiken och medeltiden, som framställd i Missale Romanum 1570.

Kan något så vackert vara orsak till splittring?
Om det är menat att vi ska kunna förstå vår katolska tro så gör denna plötsliga förändring det svårt eftersom det inte var alltför många år sedan som påven Benedictus XVI utgick med ett annat Motu proprio där det sades precis tvärtom:

”Konst 1. Den romerska missalen som tillkännagavs av påven Paul VI är det ordinära uttrycket för Lex Orandi i den katolska kyrkans latinska rit. Den romerska Missalen som utfärdades av den helige Pius V och reviderades av den välsignade Johannes XXIII anses ändå vara ett extraordinärt uttryck för samma Lex Orandi i kyrkan och vederbörligen hedrad för dess vördnadsvärda och gamla användning. Dessa två uttryck för kyrkans Lex Orandi kommer inte på något sätt att leda till en splittring i kyrkans lex credendi (trosregel); för de är två användningar av den ena romerska riten.

Det är därför tillåtet att fira Mässoffret efter den typiska upplagan av den Romerska Missalen, som tillkännagavs av den salige Johannes XXIII 1962 och aldrig upphävdes, som en extraordinär form av kyrkans liturgi. Villkoren för användning av denna missal enligt de tidigare dokumenten Quattuor Abhinc Annos och Ecclesia Dei ersätts nu enligt följande:

Konst. 2. I Mässor som firas utan en församling kan vilken katolsk präst som helst i den latinska riten, vare sig den är sekulär eller vanlig, använda antingen den Romerska Missalen som publicerades 1962 av den salige påven Johannes XXIII eller den Romerska Missalen som offentliggjordes 1970 av påven Paul VI, och kan gör det varje dag, med undantag för påsktriduumet. För ett sådant firande med antingen Missal behöver prästen inget tillstånd från apostoliska stolen eller från sin egen ordinarie”.

Jean Pierre Maugendre (renaissance catholique) påpekar att Kyrkans Lex Orandi, såsom den varit i 1700 år, är inte ”bara en Mässa” men en enorm sammansättning av historiska böntexter, ceremonier och musik.
Den Traditionella Latinska riten är omfattande.

Liturgin mognade i en organisk framväxt under påven Damasus (370) det fortsatte så, växande under påven Gregorius den store fram till Pius V:e där Mässan fick en slutlig helhet i, vad man kallar, den Tridentinska Mässan av 1570.
Liturgier som var äldre än 200 år integrerades och blev 1570 - Missalen.
För att försäkra sig om att ett protestantiskt inflytande inte skulle påverka de liturgiska rubrikerna, förkastades de liturgier som var yngre än 200 år.
Det som nu hänt är alltså precis tvärtom!
Mässan från 370 är densamma som Mässan som fortskred under påven Gregorius Magnum på 600-talet förutom några förändringar i rubriker och kalender.
Pius V:e förenade de olika liturgiformerna då han var mån om att bevara tradition och att försvara tron.
St. Pius V kodifierade den romerska ritualen i Bullan
"Quo Primum”.
Då Mässan såg ungefär likadan ut som den hade sett ut sedan 300-talet blev det "Mässan av alla tider”.

Upp till 1962 gjordes få förändringar i liturgin och aldrig så radikalt som det gjordes 1969. Då gjordes inga ändringar eller tillägg till själva texten, istället presenterade en helt ny
Mässbok!
Den Traditionella Latinska Mässan uppdaterades alltså inte enligt Vatikan Konciliets normer, istället försvann den helt ur sikte.

När den nya Mässan infördes 1970 förmodade man att den gamla Mässan snart skulle glömmas under det att nya generationer växte fram. Men konstigt nog var det precis dessa nya generationer som fann den dyrbara Skatten i Den Traditionella Mässan.

Vi kan lätt uppmärksamma en unik och övernaturlig kontinuitet mellan Tillbedjan av Gud i Gamla testamentet och Tillbedjan av Gud i den katolska Kyrkans Traditionella liturgi; mycket precisa regler och en överväldigande vördnad. Liturgin talar om ”Någon Annan”, den Traditionella Latinska Mässan ligger inbäddad i ett gyllene, kraftfullt strålande liturgiskt upphöjt moln, tryggt omfamnad av århundraden av människors böner.

Dess Liturgi är Moder Kyrkan som lär. I varje ord och gest, knäböjning, slag med näven på bröstet, i varje bugning och framböjning, i musiken i tystnaden och i bönen, finns något att lära, finns ett budskap som talar till oss i djupet av våra själars törst och berättar i Gudomlig utsmyckning om vad som händer och vart vi egentligen befinner oss. Inga aktiva deltaganden och förkortade texter på vardagsspråk kan någonsin åstadkomma något som ens liknar det.

Innan det första avskaffandet (1970) av Den Traditionella Mässan, bad man som man hade bett i århundraden. Man växte upp med en rit som hade givits vidare från generation till generation. Det var liturgin som hade format Europa, oräkneliga barn, familjer och helgon. Den skapade en kultur som ingav identitet och stabilitet, en visshet om Guds Majestät och människans litenhet.

”Riten”, den form av firande och bön som har mognat i Kyrkans tro och liv, är en sammanfattad form av levande tradition där de som använder riten uttrycker hela dess tro och bön, och därmed blir också gemenskapen mellan generationer något vi kan uppleva, gemenskap med de människor som bad före oss och ska be efter oss. Således är riten en förmån som ges till Kyrkan, en levande form av befästning (parados), ett” låta gå vidare” av Tradition.
(Kardinal Ratzinger The Organic Development of the Liturgy)

Hur ska vi kunna förstå att en 1700 år gammal rit håller på att bli upphävd, bortkastad, avlägsnad?

I Påven Benedictus brev till biskopar i 2007, som skrevs i samband med hans Motu proprio, skrev han att den Traditionella Latinska Mässan aldrig varit upphävd, helt enkelt därför att den inte kunde upphävas.
Redan 1987 hade, då kardinal Ratzinger, tillsammans med andra biskopar kommit fram till samma slutsats; att den Antika Mässan inte kunde bortskaffas.

Nu handlar det om precis samma Mässa men den här gången måste de trofasta göra en 180 graders omvändning i deras förståelse av Kyrkan och Hennes tradition för Mässan som inte någonsin kunde bli upphävd nu plötsligt kan förbjudas.

Samma Mässa som av en påve sades tillhöra Kyrkans levande arv, har nu 14 år senare blivit ett museiföremål som en liten grupp kan få tillträde till ifall tillåtelse blir dem givna - för nu. Sedan kan också det ändras.

Efter Vatikan Konciliet, 1970, var det förbjudet att fira Den Tridentinska Latinska Mässan, till 2007 då påven Benedict återupptog firandet av den eviga Mässan.
Men åren däremellan hade den Antika Mässan uppehållits av olika Ordnar och enskilda präster runtom i världen. En ny (om än avvikande) präströrelse: Pius X, grundades av Ärkebiskop Lefebvre vilket drog många unga seminarister till hans seminarium.

Är detta inte något vi borde se på med förundran?

Varför anammade påven Benedictus den Traditionella Mässan och lät präster fira den och lekmän att delta i den?

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa,
men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far”.

Gud har en önskan om hur Han vill bli Tillbedd.
Det är inte vi som ska ”känna efter” vad som passar oss bäst, det är vi som ska lära oss att be såsom det behagar Gud.
MässOffret är inte något som kan konstrueras baserat på tidens ständiga förändringar just som Guds ord inte förändras i takt med hur tiderna förändras…. Ändå kan vi klart se hur det idag är något helt naturligt att omarbeta och omtolka Guds ord och Kyrkans traditioner så att det ska ”passa in” i vår tidsepok - enligt några fås personliga önskningar.

”Femte Moseboken ger mycket exakta och tydliga instruktioner för Tillbedjan,
Herren Jesus Kristus, det enda fullkomliga Offret, är historiens Herre. Han är själva bandet som binder samman det gamla och det nya testamentet”.
(Fr. Albert P. Marcello)

Påvens auktoritet är bunden till trostraditionen vilket även gäller liturgin. Liturgi har aldrig förr ansetts vara något man tillverkar, snarar har den Traditionella Mässans liturgi vuxit fram genom århundraden, naturligt, harmoniskt och klingande klart! Det finns ingen som har ”gjort” den, man vet inte vem som skrev musiken till alla otaliga utomordentligt vackra kompositioner, där musiken bär Guds ord och ordet bär musiken i en enastående förening.
Påvar har alltid ansetts, och också ansett sig själva, vara tjänare av liturgins naturliga utveckling som haft en bestående identitet Deras första, största och egentligen enda uppgift har varit att beskydda Kyrkans lära och tradition...

Det är ett faktum att många katoliker, efter beslutet att lämna Kyrkan då de upptäckt en troskris såväl i dem själva som i Kyrkan, har hittat tillbaka genom den Traditionella Latinska Mässan.
Bland de traditionella finns övervägande unga familjer som upplever att det är svårt att vara familj och att ha barn i den här alltmer aggressivt sekulära världen.
Den Traditionella Mässan ger dem en speciell frid och hemkänsla, de förenas med andra som söker Guds hjälp och som söker en trygg väg för dem att gå i en tid då så mycket är oklart.
De finner i den Traditionella Mässan - med allt vad den innebär - en beprövad och säker väg att gå, för dem och för deras barn. De har kommit till en plats där man fortfarande tror på det som man hade trott att kyrkan trodde på men funnit att den nu inte tror på.

”…ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad,
det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar,
en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen;
ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund,
och det renande blod som talar starkare än Abels”.
(Hebreerbrevet 12:22)

Alltfler människor, särskilt de yngre, vill mer än någonsin ha det som är autentiskt.
I tider som nu då allting är flytande och luddigt behöver och söker människor det sanna, det rätta, det som har identitet, det som har karaktär, det som är si eller så och inte både si och så. Man längtar efter sanning, skönhet och godhet.

Moralisk frihet och gränslöshet drar inte längre ungdomar. Det verkar dock som att ett flertal av Kyrkans ledare har fastnat på 60-talet som om det skulle ha varit historiens största händelse, bästa händelse, enda händelse - den enda händelse värdig att hålla vid liv så mycket som det någonsin går! Man får inte tappa 60-talet ur sikte man får inte se eller lyssna, citera eller uppmärksamma någonting annat.

Allt som var före 60-talet - även det som hölls för heligt och sant under 1700 år - måste helt enkelt bort!
Nutidens familjer och unga, de som letar efter Ordens liv och prästliv, söker inte efter 60-talet. 60-talet är inte inne.
De unga letar efter vad som är 100%. De söker efter tradition, rötter, sanna dofter och rent vatten.

Vilka är de som vill tillvarata den Traditionella tron vilken går hand i hand med ”Mässan av alla tider”?
- Det är dem som är stolta katoliker, tacksamma efterföljare av Kristi budord och Kristi kors, det är dem som vill leva i dygd och läsa om helgonen för att försöka efterlikna dem. Det är dem som bildar familj och välkomnar många barn, de vars kvinnor täcker sina huvuden med slöjor. Det är dem vars män klär sig högtidligt för Mässan, knäböjer och ber rosenkransen.
Det är dem vars seminarier fylls till brädden och där nya Ordnar bildas för att ta emot unga traditionella kvinnor.
De traditionella är dem som föredrar att falla tillbaka på beprövade böner.
De traditionella är dem som inte kan förneka att den Tridentinska Mässan visar klart och tydligt att Någon Annan är Närvarande.
Att de står på helig mark.
De traditionella går till Mässan sökandes stöd och kraft för att kunna leva deras tro i hem och i arbete under veckans lopp.
De tror på alla tio budorden, på familjens oersättliga plats i samhället, de tror på Kyrkans lagar och traditioner, på dogmer och doktriner, de tror på sakramenten och använder sig flitigt av bikten. De älskar det högtidliga och vackra därför att det påminner dem om var de befinner sig: inför Gud Allsmäktig, inför det Heliga Offret på Golgata, inför nådens timma.
Den Traditionella Latinska riten lär att Kyrkan gärna slösar, slösar mycket, ger överväldigande, gör det så vackert som bara möjligt - för i dess mitt, finns en Kostbar Pärla! Och det var så liturgin utvecklades, man förstod allt mer att Guds Kropp och Guds Blod hölls i Kyrkan händer…Så Hon utarbetade en passande fattning, en första klassens läggning; lager på lager av skönhet, helighet, Majestät, allting skulle visa att här finns Härligheten, Offret, Lammet, Heligheten, vördnaden…allt detta är den Traditionella Mässan oslagbar i att visa!

Det primära för Ärkebiskop Bugnini, å andra sidan, i hans omkonstruerande av Mässan, var enligt honom själv:

”Orsaken till Mässans förnyelse är att få bort det som är en stötesten för våra åtskilda bröder”.

Kolossalt mycket har faktiskt drabbats av 1970 års förändring, drabbats hårt; det stabila försvann, en vag anda av föränderlighet uppstod i en Kyrka som under en tid av 1700 år, hade fört vidare till andra vad Herren hade givit till dem (jmf.1Kor.11:23).

Kardinal Newman har något att säga om det:

”Riter som kyrkan har utsett, och med anledning, - för kyrkans auktoritet är från Kristus, - eftersom de har använts länge, kan inte tas ur bruk utan att skada vår själ.
Man kan inte respektera religion och samtidigt förolämpa dess form. Med tanke på att formen inte omedelbart kommer från Gud, har användningen under en lång tid gjort den gudomlig för oss; ty religionens anda har så trängt in och satt den i rörelse, att förstöra den vore att, med avseende på mängden som tillber under den formen, rubba och rycka loss den själva religiösa principen”.
(St. John Henry Newman; Ceremonies of the Church)

Varför måste Den Traditionella Latinska Mässan åter igen utsättas?
Den växer ju! Den traditionella flocken har vuxit till sig rejält och alldeles speciellt mycket de senaste 14 åren.

Kyrkans själ är Den Helige Ande, det är Han som blåser liv - eller inte - i det som Kyrkans tjänare gör. Det är Den Helige Ande som själv vet var och hur Han vill vara och förbli Kyrkans inre Liv. Kan det försvinna, som av den Helige Ande organsikt vuxit fram genom århundraden?

Vatikan Konciliet var ett pastoralt och inte dogmatiskt koncilium.
Johannes XXIII:e som var initiativtagaren till konciliet kungjorde den 25:e Januari 1959 att syftet med det kommande konciliet var främst

”att vara ett redskap för andlig förnyelse i Kyrkan och ett tillfälle för kristna bröder och systrar som var åtskilda från Rom att förenas i ett sökande efter kristen förening”.

Martin Luther hade kallat de som Tillbad Jesu kropp och Blod avgudadyrkare.

På Ekumenikens väg måste Kyrkan göra avkall på sin trosidentitet för att istället kunna förenas i de likheter som finns med de olika samfunden.
Den Traditionella Latinska Mässan passade inte alls in det nya förenandet, där fann inte finns plats för ekumenik, inte heller fanns det någon möjlighet till koncelebration.
Allt mindre talas det om själars frälsning, förr hade Kyrkan lärt att Hon var unik och att bara i Henne fanns frälsning.
50 år senare har vi nu alla lärt oss att frälsning finns överallt.
Varje mans väg leder till frälsning.
Vi hör det sägas: ”bara du är en bra människa, så kommer du till himlen”.
Det som lärs ut vitt och brett är att Gud är barmhärtig punkt slut.
Och det är vad de flesta katoliker idag tror.

I USA tror 70% av katolikerna att den heliga Kommunionen bara är en symbolisk handling - inte Kristi kropp och blod.
Frågan är då om man anser att man har lyckats med Kyrkans andliga förnyelse? Intentionerna kan ha varit hur goda som helst, men ska vi inte se på huruvida det har burit frukt eller inte?
Oräkneliga kyrkor har stängts runt om i västvärlden eller omgjorts till restauranger, nattklubbar och barer i vilka man fortfarande kan se de vackra utsmyckningarna, dopfunten, korsets väg, Ambon…efterlämnade som kuriosa och antikviteter. Ingen av dem som sitter där, har någon aning om dess historia eller mening.
90,000 Ordens systrar lämnade sina Ordens liv efter Vatikan II.
70,000 präster har lämnat sitt ämbete efter Vatikan II.
Vi har bjudit in till våra Altaren i Basilikor, kyrkor - även i St. Peterskyrkan, andra förespråkare för många olika vägar till bön, befrielse och frälsning.
Visar inte detta vad för slags ”sväng” Kyrkan tog, vad för slags förnyelse man ville ”berika” Kyrkan med?

Vi frågar oss aldrig om Kristus är sårad.
Skulle några bråkmakare till traditionalister vara orsaken till att den Tridentinska Mässan nu så drastiskt begränsas och kanske t.o.m. bortskaffas?!

I alla tider har kyrkan talat om himmel och helvete, om ödmjukhet och om högmod, om synd och om dygd, om gott och om ont om sant och om falskt.
De som idag vill höra det går till den Traditionella Latinska Mässan.
Den Traditionella liturgin är helt annan.
Den talar tydligt och klart i en enastående helig tystnad.
Den talar klart därför den kommer ur en tro som inte tvekade. Det Traditionella Mässan är oskiljbar från den Traditionella tron.
Den Tridentinska Mässan bär med sig en annan tro än den vi har idag.
För som man ber, så tror man.
Teologin är annorlunda. Bönerna är annorlunda. Även Skrifterna är annorlunda för efter andra Vatikan Konciliet valde man att ta bort de texter som inte lät bra, som inte var ”positiva”, de texter som talade ett språk man inte ansåg passade in i tidens behov.
Men vilka är vår tids behov? Och vem bestämmer vilka de är?
Vi uppmanas ideligen att leva som bröder och systrar med muslimer, buddister, hinduister, syndare av alla slag, med de globala eliterna…men det är uppenbart att de traditionella i vår egen Kyrka inte är våra bröder och systrar…

Biskop Athanasius Schneider sa att efter detta Motu proprio är de traditionella ansedda som 2: a klassens medlemmar.

Församlingar firar Mässor på ett flertal språk för att bemöta de olika nationaliteter som finns bland dem. Detta leder onekligen till en massa problem och framför allt till separation. Kyrkans språk är ett: latin. Även då Hon talar alla språken!*
Där de traditionella Mässorna firas finner man människor av alla nationer och språk förenade i ett språk.

I Gregorianiken bär musiken och orden varandra. Kristi ord och helgonens ord bärs fram på ett unikt sätt av musiken vilket ger både de som sjunger och de som lyssnar, ett ljus genom vilket man är innerligt omsluten av Guds ord som genom de speciella tonarterna tränger igenom kropp och själ!
Varför skulle man vilja begrava en sådan liturgi?! Den lever ju!

Den Gregorianska musiken är en skatt som utvecklats genom århundradena.
I de flesta fall är kompositörerna anonyma och man vet lika lite om platsen och tiden för skrivandet av musiken. På så sätt sågs det Gregorianska sjungandet helt och hållet som Kyrkans tillhörighet. Även om musiken utvecklades som mest på 700-talet så går det mycket längre tillbaka i tiden.

Varför söka annorstädes när vi har det allra ädlaste vinet från Faderns Hjärta till Kristi Hjärta till Kyrkans Hjärta som går genom tiderna?'
Och varför skulle just den här tidsepoken inte kunna ta emot det?
Hur kommer det sig att Kyrkan inte kan vara stolt över sitt eget arv?!

Den som säger att den Antika liturgin inte har många gammaltestamentliga texter säger fel. Det är alltid förvånande hur fritt man kan kritisera en 1700 år gammal Mässa och tradition. Man vet alltid bättre idag än de som lade igår…
Den Antika liturgin är genomsyrad med texter från hela Bibeln, inte enbart i läsningarna men rakt igenom hela Mässan. De som följer den Traditionella Liturgin vet det. Man läser ur egen missale på det språk man förstår och upptäcker att Skrifterna är en tråd genom hela Mässan.
Varje Söndag under året har sin egen Mässa. Var Fest, var Högtid har sin egen Mässa och i böner såväl som i sjungandet lyssnar vi till Skrifterna:
Gregorianiken, delger och belyser Guds ord på ett enastående vis.

Den nya evangelisationen vill vara vän med alla…förutom med de traditionella.
Kyrkan före det 2: a Vatikan Konciliet och Kyrkan efter, är en och samma Kyrka men med två olika livsåskådningar. Två olika sätt att bemöta Guds ord två olika sätt att bemöta syndaren. Två olika sätt att bemöta Kristus. Två olika sätt att uttrycka tro. Två olika liturgier. Två olika språk. Två olika världsåskådningar.
I den ena Kyrkan talar man om en oföränderlig tro, ett depositum fidei, i den andra uppmärksammar man hur tiderna förändras och där måste Kyrkan hänga med.

Vad som bl.a.bidragit till att många runt om i västvärlden övergivet Novus O.

• En alltmer protestantiserad Liturgi och tro
• man söker en levande liturgi, med hängivelse till Gud, Maria, till änglar och helgon
• större uppskattning och användning av sakramentalier
• En alltmer protestantiserad Liturgi och tro
• lanserandet av Pachamama i St. Peters kyrkan
• att det nu verkar som att kommunion för omgifta är både bra och lagligt
• att samlevnad utan äktenskap (sambo) inte är så problematiskt men t.o.m. bra
• att protestanter själva kan urskilja om de ska ta emot den heliga Kommunionen i den Katolska Kyrkan
• att officiella abortförespråkare får ta emot den heliga Kommunionen
• att kommunionen i handen är en ny ”fastställd lag”, fast Kyrkan aldrig offentligt sagt så, skrivit så, Vatikan Konciliet nämnde det inte alls – men präster vägrar att ge Kommunionen på tungan!
• HBTQ Mässor firas i kyrkor
• antydan till accepterandet av homosexualitet som ett sätt att leva och välsigna
• en stor mängd katoliker övergick till den Traditionella Latinska Mässan när restriktionerna för Covid visade sig innebära att kyrkor stängdes
• att tusentals människor runt om i världen var sjuka och t.o.m. dog utan att få de sjukas smörjelse/Viaticum.

Det Mässor för de trofasta där traditionell Mässa firades, och folk gick dit.

Dessa punkter som nämndes ovan berör en moral kod, en lära som funnits i Kyrkan sedan Hennes allra första början. Det är den moralkod som hjälpt människor att komma till rätta med sina liv, komma till rätta med Gud, det är denna moralkod som varit dragningskraften för de många konvertiter som trätt in i Kyrkan.
Vad finns det nu för anledning att stanna kvar om det är likadant i Kyrkan som i andra samfund och som det är i världen? Om Kyrkan säger samma sak som sekulära tidningar, vad är det då för mening med att vara katolik?
Sedan 70-talet har förvirringen bland de trofasta blivit allt större i frågor om moral.
Men den traditionella katolska tron förändras inte, den förblir ett stöd för dem som söker, ett ljus för de som famlar i mörkret, ett hopp för de som vill ta sig ut ur begär och en falsk frihet. Den Traditionella Katolska tron är för dem som söker ljuset, sanningen, det äkta, det krävande, det livgivande, det ödmjukande, det rejäla, det vackra. Den Traditionella tron och liturgin är för dem som söker Gud.

”Den liturgiska reformen (1970) har i sitt konkreta genomförande tagit ännu mer avstånd från sitt ursprung. Resultatet har inte varit ett återupplivande utan en förödelse. I stället för liturgi, frukten av en ständig utveckling, har de uppfört en påhittad liturgi. De har övergivit en livskraftig tillväxt och ” ett blivande” och ersatt det med ett påhitt. De ville inte fortsätta utvecklingen, den organiska mognaden av något som levde genom århundradena, och de ersatte det, som om det skulle vara en teknisk produktion, med en ihopsättning, ett ögonblickets banala produkt.
(Sharon Kabel “Catholic fact check:
Cardinal Joseph Ratzinger and the fabricated liturgy,”)