Sexagesima Söndag

Tidegärden, Kyrkans dagliga bön, leder oss igenom gamla testamentet under "förfastan". Det började förra veckan med Adam och Evas synd. Denna vecka läser vi om Noah och syndafloden. Gud såg hur människans elakhet och ondska utbrett sig över hela jorden och därför beslöt Han sig för att förstöra jorden med alla dess människor. Endast Noah och hans familj skulle räddas undan floden genom arken han hade byggt. Genom Noah och hans familj förökade sig människosläktet igen och jorden fylldes med människor, djur och grönska. Arken hade räddat jorden; en händelse som pekar på hur Kristi Blod skulle komma att rädda hela världen.

"Det är korset, och endast korset som är värdigt att säkert föra denna förlista värld i hamn" (Hymn från tidegärden passionstiden)!

Den öppna dörren på arken genom vilken de som skulle fly undan Floden gick i genom, är en typ av återlösningens mysterium, för på korset tillät vår Herre att "Hans Heliga sida öppnades och ut ur denna Livets Port flöt de livräddande sakramenten fram; den Heliga Eukaristin och Dopet" (Ur läsningar från Matutinum, Krysostomos och Augustinus).

I koppling till detta berättar den helige Paulus i dagens Epistel om alla hans många lidanden han utstått för Kristus och för spridandet av sanningen; han blev slagen med knytnävar, slagen med påkar, slagen med käppar, piskad, stenad, drev omkring på det öppna havet, han var naken, frusen, hungrig, törstig, ensam, orolig för kyrkorna, orolig för vargarna som förledde de nya medlemmarna av kyrkorna han grundat...

Men Paulus är medveten och övertygad om hans egen svaghet och inkapacitet och vet således att han måste helt överlämna sig till Kristus för att Kristus Själv ska kunna verka i Paulus, verka genom Paulus - för spridandet av den enda Kyrka som Kristus grundat.

I Evangeliets text lär vi oss att ett gott och ärligt hjärta är nödvändigt för att de frön som Jesus sår i våra själar, ska kunna bära frukt. Han söker bördig och fruktsam jord som ger återkastning och som återspeglar något av Hans eget liv i oss. Frön som sås är ordet Kristus talar; livet Han lär oss att leva. Men våra hjärtan kan vara förhärdade av bitterhet mot vad livet har gjort oss, eller förhärdade av ett liv i lust, rikedomar, själviskhet, av att inte ha förlåtit, av bristande tro...Så vi måste ta upp våra kors, acceptera att korsets kungliga väg är den enda vägen, och att det ger själen styrka, livskraft och ödmjukhet inför Gud. Det är den enda väg som gör våra fattiga själar till en bördig jord där vi kan leva i vänskap med Gud och likhet till Kristus. Vårt hjärta behöver rätt disposition, för det handlar inte bara om att höra ordet men framförallt att bevara det.

En till ingrediens behövs; tålamod.

Då växer vår tro, vårt hopp spirar, och vår kärlek till Gud och till vår nästa öppnar sig likt en doftande blomma; vår själs jord blir fruktsam; trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Amen.