Septuagesima

Sedan länge tillbaka börjar fastetiden egentligen tre Söndagar innan de fyrtio dagar vi normalt räknar för Fastan. Vi räknar alltså ner från 7:e (Septuagesima), 6:e (Sexagesima) och 5:e (Quinquagesima) veckan innan de fyrtio dagarna (Quadragesima) för fastetiden börjar.

Vi betraktar under denna tid Guds utomordentliga Godhet men också vår synd, arvsynden, vår likgiltighet och vår olydnad gentemot en sån God Gud.

Adam och Eva och blev utkörda från paradiset därför att de saknade självförnekelse. Deras ögon såg "ett gott" och begär uppväcktes inom dem att ha detta goda -även till priset av att vända Gud ryggen.

Gregorius den store och Kyrkans tradition lär, att för att få komma tillbaka till paradiset; till Guds vänskap, måste vi praktisera återhållsamhet, måttlighet och göra uppoffringar, inte för att bli starka ur ett humanistiskt perspektiv "Jag, Människa, är stark", men för att behaga Gud, för att dö till oss själva och få nog styrka för att kunna göra Hans vilja som ofta kan kosta oss en hel del.

Detta ligger inte alls i vår fallna natur! Det hör snarare till vår kapacitet för det övernaturliga. Därför ser vi att världen och att vi själva, uppvuxna som vi är i en sekulär och i ett totalt avskalat kristet samhälle, inte gärna gör det som kostar oss något när det gäller det övernaturliga livet; Guds liv i oss! Vi har fått för oss att för Gud spelar sånt ingen roll, "det är bara kääärlek som gäller", men ända tills vi blev avkristnade och sekulariserade gällde självförsakande, självförnekelse och att dö till sig själv för att Gud ska kunna leva i mig, i min familj och i vårt samhälle. Detta var kärlek!

Den helige Paulus, säger i dagens Epistel läsning, att det ges inget pris till den som inte springer loppet! Atleter gör allt för att vinna priset som ändå är förgängligt, men vi som älskar Kristus gör det för att vinna en oförgänglig och evig krona!

"Jag späker min kropp och tvingar den till lydnad", säger Paulus, inte för att verka stark i världens eller i mina egna ögon utan för att kunna göra det som behövs för att få evigt liv med Gud.

Frälsning är alltså inte en självklar sak. Det är inte något vi får automatiskt bara därför att vi tror på Jesus. "Jesus har redan betalat för våra synder". Nej, det finns en subjektiv återlösning, det som jag måste göra i mitt liv, för att "aktivera" i mig, i mitt liv, Kristi objektiva frälsning och återlösning.

I Evangeliet läser vi om hur alla som arbetar i vinägarens vingård får samma betalning, även om de arbetat från tidig morgon eller bara nån timma innan dagens slut vilket visar att alla som arbetar i Guds vingård får leva med Honom för evigt. Men väl i himlen har inte alla fått samma lön. Där ges frukten enligt hur mycket kärlek, uppoffring, och självförnekelse man har gjort sitt arbete, och hur mycket nåd Gud givit var och en.

På jorden finns det otaliga variationer av fåglar, fiskar, blommor...på samma sätt finns det otaliga variationer av själar, ja, varje människa har sin unika själ, därför ger Gud olika nåder, olika vägar, olika inspirationer och olika kapacitet till var och en. Himmelriket är inte en demokrati där alla får samma sak och ser likadana ut. Ju mer kärlek de lagt ner i arbetet för Kristus och Hans Faders vingård ju vackrare är de i himlen!

Ändå är alla vackra i himlen! Så himla vackra!

Låt oss "vacker-göra" oss i detta liv så länge vi har tid, bryta oss ut ur vår egenvilja, felriktad självkärlek och bekvämlighet, låt oss fly minimalism!

Kanske detta kan vara en tanke för oss i denna tidiga början av Fastetiden. Amen.