Quinquagesima Söndagen

I Episteln visar Paulus oss fullkomlighetens väg. Det består inte, säger han, i att ha sådana egenskaper som att tala nya språk, förstå alla mysterier, ha en fantastisk tro eller göra hjältedåd. Snarare består den av Kärlek/Agape, en autentisk kärlek som Gud uppenbarat för oss i Jesus Kristus. Kärlek är den största Gåvan som ger värde åt alla andra gåvor, och ändå vill den inte synas. Kärlek och ödmjukhet går alltid tillsammans.

När vi befinner oss ansikte mot ansikte med Gud, kommer inte någon av de andra gåvorna att betyda någonting för de är inte längre användbara. Endast Kärlekens Gåva ska förbli, förbli för evigt därför att Gud är Kärlek och de som är i himlen är lik Honom, för de är i fullkomligt förening med Honom.

Men också här och nu på jorden skulle Kärlek sammanfatta hela vårt liv: vad vi tror och vad vi gör. Kärleken är Guds själva väsen, det är vad som är meningen med skapelsen! Kärlek är ljuset som för in godhet och skönhet i människans existens. Som svar på Guds kärlek, gör vi av oss själva en gåva till Gud och till vår nästa. Detta är ju precis vad Jesus Själv gjorde med sitt liv; en Gåva till Fadern och till mänskligheten.

Det är inte rätt att tro att vi bara behöver göra sociala insatser och ge pengar till de fattiga utan att först låta Kärleken leva i våra hjärtan och i våra liv. Det är Guds Heliggörande nåd, som Paulus talar om i Episteln idag. Det är därför han säger att även om jag bränner min kropp, ger allmosor och känner till alla mysterier -men inte har Kärlek, så är det ingenting! Utan Kärlek i min själ, utan Guds kärlek i mitt hjärta är jag inte i Guds vänskap och därför har det jag gör ingen mening, inget värde i Guds ögon. Vi behöver först se till att vi lever i Guds vänskap, gör Hans vilja, tillber Honom, tackar och prisar Honom för allt i våra liv, ber Honom uppriktigt om förlåtelse för vår kyla och likgiltighet, för hur orättvisa vi har behandlat Honom. Kristus ger oss Sakramenten för att kunna dra oss in i Hans vänskap, in i Hans Allra Heligaste Hjärta, Heliggörande nåd gör oss då mer och mer lik Honom.

Våra goda gärningar består först och främst i att be till Gud, att be för människors frälsning, ta emot Sakramenten, älska och tjäna Kyrkan, lära oss vår Tro. Så ska de goda gärningar vi sedan gör ge vinst till våra liv och ge ljus till vårt sinne, alltid i proportion till Kärleken vi bär och besitter. Vår strävan är därför att bli fria, bli obundna till allt som går emot Gudomlig Kärlek.

Den Kärleken har sin grund och Källa i Vår Herre Jesu Kristi lidande och död på korset. I Evangeliet idag talar Jesus om att Han i Jerusalem kommer att bli bespottad, piskad, hånad och dödad. Sedan kommer Han att uppstå från de döda.

Det är Fadern som ger Honom denna Mission, och i ödmjuk lydnad till Fadern vinner Kristus kraften och makten att ge oss syn i vår blindhet, hörsel i vår dövhet, hjärta istället för likgiltighet, medlidande istället för kyla. Det är inte bara den blinde mannen i dagens Evangelium som var blind och nu kan se; det gäller hela människosläktet, säger Gregorius den Store. Låt oss förena vår bön med den blinde mannens bön: " Herre, att jag må varda seende". Amen.