Palmsöndagen 2025

 Vi följer vår Herre till Jerusalem med dem som bär palmerna högt medans de lovsjunger Davids son i glädjerop och jubel. Snart ska glädjeropen ta en annan form, man ska istället ropa ”korsfäst honom”! Ödmjukhetens Konung rider på en åsna på väg till korsfästelsen därför att ”Han som var till i Guds gestalt, valde att icke med makt fasthålla Guds härlighet utan utblottade sig själv...”

Därför upphöjde Gud Honom. 

Och så visar Jesus oss vägen till upphöjelse. 

Inte en världslig upphöjelse men en upphöjelse som Fadern själv ger var och en som följt på Kristi väg.

 Jesus tar emot lovsjungandet för Han vet vem Han är.

Vi finns också där, bland "Jerusalemiterna", där glädje vänds till sorg.

 Jesus kom till oss för att vända sorg till glädje.

Hur oförståeligt det är att de hånar Kristus, slår Honom, ger Honom örfilar! En krans av törnen sätts på Hans vackra huvud medans de hånar Honom allt mer. Men Kristus är och förblir Konung! Kristus är hånad lika mycket idag som då.De förlöjligar Honom, och de spottar på Honom också! Lika mycket idag som då. Varför, Jesus? 

Varför, Jesus, gick Du så långt med Ditt utblottande? Eller snarare, hur kan människan gå så långt?!

Att människor kan bli så förvildade och så rent hemska visar historia otaliga gånger, inte minst i vår tid. Synden sätter ingen gräns, vi kan komma långt bort från Gud, från kärlek och från sanning, från medlidande och förståelse, från förlåtande och mildhet.  Ju mer vi går ner på den själviska vägen ju blindare blir vi, ju hårdare blir vi. Ju mindre mänskliga är vi. Bara helighet gör oss till människor!

Stilla veckan är Kyrkans gåva där vi möter Kristus på nära håll. Sorgen kommer att ge vika för glädjen liksom hoppet att få erfara kraften av Kristi uppståndelse. 

Palm Söndagen är första dagen, första steget in till friheten och till en Frid som bara Kristus kan ge.

Uppståndelsen är så nära, ändå verkar den vara oändligt långt borta. Hur ska någonting gott kunna komma ut ur denna pina? Så svårt att förstå att uppståndelsen är så inväxt, rotad, beblandat, förenad...med korset!

Ingenting är viktigare än Jesus Kristus. Men inte utan Hans Kyrka! 
När vi lever i vänskap med Honom bär vi heliggörande nåd i våra själar.
 I Honom har vi allt.

 Den helige Anselm sa att synd är så hemsk att bara Gud kan reparera syndens skada.
 Synden är omöjlig att tala om utan att samtidigt tala om skada.
 Lidande är skadans konsekvens. Synd är ful.
 Den förvränger och förvrider människans, så vackert skapade, själ.
 Den förvränger och förvrider Jesu, så vackert skapade, kropp och anlete.

Gud besvarar syndens lidande med Guds lidande. Oskyldigt lidande.
 Men Gud kan inte lida. Så Gud blir människa, lider och blir korsfäst för våra synder. Detta är Inkarnationens stora mysterium.

Vi alla är inbjudna till att bli medarbetare med Kristus i Hans stora Opus för själars återlösning.
 Många förstår inte detta eftersom de tänker att Jesus redan gjort allt som behövs göras för människors frälsning. Vi har också svårt att förstå att vi måste ha medlidande med Kristus därför att vi, likt Apostlarna, tänker i andra banor än Kristus.
 De förstod inte vad Han menade när Han talade om sitt lidande och död, därför att de var upptagna med sin storhet och sin frihet.
 Lidande och uppoffringar passar inte in i bilden på en Gud som är barmhärtig.
 Evangeliet är ju byggt på kärlek och barmhärtighet..."kärlek är mycket viktigare än offer och brännoffer".

 Är då lidande och uppoffring något som vi måste göra oss av med?

 Det Gud hade emot Israeliterna var inte offret, offrandet var ju faktiskt Guds förordnande, men med orena hjärtan gavs det offer till Gud, med delade och splittrade hjärtan gavs brännoffret.
 Böner och ritualer som tillgavs Israels Gud var bara skenbara gester och tomma ord. Varför?
 Därför att Israeliterna också tillbad avgudarna. För egen vinst.

 Jesus lär oss att det är hjärtats disposition som gör offrandet behagligt och acceptabelt. Därför måste vi också offra rätta offer, be rätta böner och inte först och främst tillfredsställa egna begär. 

Evangeliet har inte på något vis gjort bort med varken offret eller uppoffringen.
 Kristus själv är Offret och allt lidande vi ger till Gud (offrar)i förening med Kristus och Hans lidande är fruktsamt och behagligt i Faderns ögon. Om vi är i Guds nåd.
 De som undviker korset och istället följer deras laster och passioner öser ännu mer lidande över sig själva - och andra.
 Synd rör alltid andra, precis som kärlek och uppoffring gör, men de två har vitt skilda sätt att beröra andras liv. Men först och främst berör det vårt eget liv med Gud
. Gud lovade, genom profeten Hesekiel, att göra om människors hjärtan, Han skulle ge dem ett nytt hjärta av kött och blod. Ett nytt hjärta skulle äntligen få människan att besvara Guds kärlek med trofasthet, och så skulle hennes offer bli förädlat.

 Goda gärningar, gjorda av en människa i dödlig synd - väger ingenting inför Gud. De goda gärningarna kan bara bli acceptabla när människan renar sitt hjärta från synden.
Vi kan ”inte samtidigt tjäna både Gud och mammon”. Vi kan inte göra emot Guds vilja och samtidigt ge Honom gåvor som Han då skulle ta emot och välsigna!



Den gudlöse säger: ”vi ska lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss, han motarbetar våra planer".
 Är det inte så att vi sliter av Jesus kläderna, som man gjorde med Honom på korsets väg, när vi omtolkar Hans ord för att de ska passa in i den bild vi själva gör om hur frälsning och kärlek borde se ut? 
Vi vill ju framställa synd som något acceptabelt och kärleksfullt!

 Ropar vi då inte "Korsfärst Honom"! när vi säger att Hans ord är alltför krävande, att de inte är möjligt att leva enligt dem, att de är alltför tunga och alltför svåra för människor att även lyssna till dem!? Därför, menar man, måste dessa gamla antika ord uppdateras så att de bättre passar in dagens samhälle och människors sårbarhet.

Låt oss då ropa allt högre; Leve Kristus Konungen!  Konungens ord är och förblir sanna, Hosianna i höjden!