Långfredagen

Hans lidande är fasansfullt! I betalning för våra synder och nonchalanta överträdelser är Hans ögon så fulla av smärta. Det gör det svårt att bemöta dem, för nånting, eller rent av mycket, av den smärtan har jag åstadkommit.

Den Korsfäste visar mig att Kärleken i Hans ögon är större än det fasansfulla lidandet, och det går att bemöta – för den är ur Gudomlig Barmhärtighet kommen. Lidandet blir en bön. Lidandet väl lidet är en bön, för korset förvandlar oss – förvandlar allt!

Vid korsets fot är mitt hem, där finns min familj, i korsets skugga kan jag vila, där kan jag dricka allt jag behöver. Jag gör ett beslut; jag vill stanna där. Jag är korsets frukt, helt och hållet.

Gud upphöjer inte lidandet till att fira det, inte heller tar Han bort det,.

Han befriar det, genom att Han går in i det! 

Men inte in i synden!

Det finns ett lidande som är det värsta av allt; synden!

”En förseelse mot Mig, evig Gud, kräver evig bot. Därför, vill Jag ha obegränsad kärlek, obegränsad önskan till försoning”.  (Katarina av Siena, Dialog)

 Med andra ord, kärlek, först till Gud, och så, till vår nästa. Det är egentligen den enda botgöring som vi kommer nån vart med. Så det är inte i själva boten som jag gör upp med Gud, men i kärleken med vilken jag gör boten: ber, ger allmosor och fastar, leder själar till Gud och därmed till Sanningen. Ständig tacksamhet till Gud är också det bot, tålamod och ödmjukhet gentemot mina vänner och ovänner, lida en orättvisa som jag tyst gömmer i Gud i mitt hjärta, så att bara Han vet. Bot.

Vår Herre vill ha allt, hela vårt hjärta...på grund av synd har vi svårt att ge allt till Honom för vi är bundna till så mycket.

 Stanna kvar vid korset (denna Lång fredag) i tyst förening och tacksamhet.  Be om hjärtats omvändelse och var villig att fullfölja det - till vilket pris som helst!