Laetare Söndagen, 4:e i Fastan

(Johannes 6:1-15)

Moses lovade att Gud en dag skulle sända en annan ledare till Israel, någon som skulle vara lika stor som han. Moses, hade Gud sagt, var den störste och ödmjukaste bland Hans tjänare.
”Jag ska låta en profet likt dig träda fram ur deras bröders led.
 Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska förkunna för dem allt vad jag befaller honom.
 Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn,
 ska jag utkräva vedergällning av den mannen” (5:e Mos. 18:18-19).
Det Israelitiska folket identifierade dessa ord med Messias ankomst som skulle befria deras folk från förtryck och leda dem in i en ny blomstrande tid.


När Jesus hade mångdubblat bröden och fisken öppnades folkets ögon, för de sade ”Detta måste vara profeten som ska komma hit till världen". 
De kände igen Jesus som den som skulle komma - men ändå lyssnade de inte.
Vi vet att vid slutet av denna berättelse vänder sig de flesta bort från Honom – alla förutom Apostlarna – därför att Hans rike inte är av denna världen.
 Istället för att lova dem bröd, fisk, och ett bekvämare liv, lovar Han dem sitt Blod och sin Kropp...och evigt liv! Han ville inte bli deras kung eftersom de vägrade att tro på en Kung vars Rike först och främst skulle finnas i människors hjärtan.

 De ville ha en jordisk ledare som inte hade med Gud att göra.


Tänk om vi kunde förstå hur på sin plats det skulle vara att förkunna Jesus som Sveriges Konung!
 Att hela landet skulle säga ”Ja! till att ha Kristus som vår Konung, i regering, i politik, i beslut, i alla hem och skolor…
Detta utesluter inte att vi vill ha en monark, en politisk ledare i samhället, men dessa måste vara underordnade Kristus, Hans lära och Hans lag. Vårt hopp och längtan är att Kristus, redan på denna jord ska vara alla hjärtans, alla människors och alla Nationers Konung!

Folket följde Jesus, och som den gode och kärleksfulle Gud Han är, ville Han ge dem något att äta. 
Han lyfte upp blicken och såg att ”de var illa medfarna och hjälplösa, ja, som får utan herde (Matteus 9:35).
 De fem bröden som Han bespisade fem tusen män med (förutom kvinnor och barn), var bara ett preludium till vad Han sedan skulle ge till dem som ville ta emot det: Hans Kropp och Blod! Ändå verkar det som att det här underverket är mer för Apostlarna än för folkmassan eftersom de flesta inte ville tro på Honom.
 Som alltid ger Jesus allt med total kärlek men får inte mycket gensvar.
 För Apostlarna var underverket ännu ett tecken genom vilket deras tro stärktes.
 Apostlarna var med vid bröllopet i Kana när Jesus gjorde vatten till vin; då var det vin, nu är det bröd...



Gud ger allt till oss, delar allt med oss, för att vi ska tacka och ära Honom. För att vi ska ge oss själva till Honom.
 Hans rike består inte av mat och dryck men av Andens kraft.
 Andens kraft finns att få i den Heliga Eukaristin.

Under den långa vandringen i vildmarken gav Moses manna till folket, sade man. Jesus upplyser dem om att det var Fadern som gav dem Mannat, det var Fadern som gav dem vatten ur klippan, det är Fadern som i sin son ger Brödet som ger evigt liv! Det är Fadern som i sin son leder oss till det lovade landet där mjölk och honung flyter. Fadern, genom Moses, befriade Israeliterna från slaveriet i Egypten; Kristus befriar oss, genom dopet och bikten, från syndens slaveri! Han leder dem som vill, in i Den Heliga Staden Jerusalem vilken är Den Heliga Katolska Kyrkan, Hon är bruden, Lammets brud, Hon har Guds Härlighet och Hennes glans är likt en kostbar kristallklar ädelsten...

Jesus lyfter blicken och ser människans behov;
de behöver äta för att kunna lyssna till Hans ord, de behöver Hans ord för att få höra om Hans kropp och blod, de behöver Hans Kropp och Blod för att kunna leva, de behöver leva här för att sedan kunna leva där - för evigt i Hans Kungarike.



Vi måste lyfta våra blickar från det omedelbara vi ser och låta oss bli upplyfta till det vi inte ser – till det som bara trons ögon kan se!
 Endast då ser vi Herren som älskar oss i Brödet, och i korset som Han ger oss att bära.



Den lilla pojken som gav Jesus  sin matlåda, gav inte mycket, men han gav allt han hade.
 Vem vet om den här lilla pojken inte var t.ex. Ignatius av Antioch, eller något annat helgon som efter ett tiotal år växte upp till att bli en stor efterföljare av Kristus!?
 Pojken var i alla fall mycket generös och givmild, Jesus väckte kärlek till Gud i hans unga pojk hjärta.
 Pojken gjorde det som vi alla skulle lära oss att göra;
 ge till Jesus det vi har,
 se det stora i det lilla,
och tacka Honom ständigt av hela vårt hjärta! 
Då ska vi förmå se, hur stort det är det som Han ger oss!