Fr. Fogelqvists predikan 4:e Söndagen i Fastan

Vördnaden för den heliga Eukaristin 

Det underbara brödundret, som dagens evangelium berättar om, vill vittna om Vår Herres gudomliga makt, och vill därutöfver också vara en liknelse. Det naturliga brödet, det kroppsliga lifvet som människorna fingo, riktar vår blick på själens öfvernaturliga bröd, nämligen Eukaristiens mysterium. Det underbara brödundret är därför ett föregripande af Mässoffret. De 5000 som fingo mat hänvisa oss vidare till de miljoner, som idag – 2000 år senare – världen öfver, taga emot lifvets bröd. Detta är det större undret, Kristus, själarnas underbara föda.  

Propositio 

Viktigare än den naturliga födan är den öfvernaturliga; det bakomliggande är alltid betydelsefullare än det ytliga. Viktigare än den naturliga födan är den öfvernaturliga, ty den gifver oss det eviga lifvet. Men den födan kan bara förmedla evigt lif, när vi taga emot den i trons anda. Denna tro har dock på många håll i vår tid gått förlorad, tron i allmänhet, och tron på Eukaristin i synnerhet. Att ofta taga emot den heliga Kommunionen är i sig bra, men är i många fall utan verkan, eftersom den tages emot utan tro, utan hängifvenhet, eftersom många förväxlar den eukaristiska födan med vanligt bröd, och då i bästa fall inte uppfattar Eukaristin som något annat än en symbol för Kristi kropp, som en sinnebild för den uppståndne Herren, eftersom de inte längre se den verklighet som kyrkan tror på och alltid har trott. 

Tron på Kristi närvaro i det allraheligaste altarsakramentets mysterium har försvagats, det visar undersökningar som gjorts. Att i den heliga Transsubstantiationen brödet och vinet verkligen förvandlas till Kristi kropp och blod och att därmed korsoffrets hemlighet blir närvarande, det bekänna visserligen många katoliker ännu med läpparna, men i hjärtat tror allt färre på det. Annars skulle världen se annorlunda ut, med tanke på de många kommunioner som fortfarande tagas emot på söndagarna. 

Rutinen har dödadt tron på den eukaristiska hemligheten. Och när tron har dödt, då är sakramentet utan verkan. Man ser det redan på många kommunikanters hållning. Hos många har man känslan: de veta inte längre hvad de taga emot i den heliga Kommunionen. Det lättsinniga umgänget med denna föda är ett tecken på bristande tro.  

Vördnaden är förutsättningen för tron och för att tron skall bli verksam. Det gäller allmänt, men i synnerhet om Altarets sakrament. För öfver 1500 år sedan skref kyrkofadern Johannes Chrysostomus med tanke på Eukaristins mysterium: ”Må ingen träda fram likgiltig eller nonchalant; utan må alla vara brinnande, fyllda af hänförelse och ifver.” Det är därför viktigt med ett rätt uppträdande, för att på det sättet visa och odla den vördnad som är passande för det heliga Mässoffret och Heliga kommunionen. 

Ett tecken på vördnad är den eukaristiska fastan, en förpliktelse som innebär abstinens från all föda och dryck åtminstone en timme före Kommunionen. Det är inte särskildt lång tid, bara en timme före Kommunionen, men desto viktigare att vi hålla denna eukaristiska fasta. Att medvetet brya mot den eukaristiska fastan är en dödssynd. Det hör till respekten för Eukaristin att vi skilja på olika slags föda, den naturliga och den öfvernaturliga. För den som kan, är det lofvärdt att fortfarande hålla fast vid den äldre, traditionella eukaristiska fastan, som tager sin början vid föregående midnatt.  

Ett tecken på vördnad är vidare knäfallet vid kommunionen. Den traditionella mässan föreskrifver att de troende knäfalla, vanligtvis vid kommunionbänken. Det bruket har till stora delar fallit bort i den nya Mässan, men en genuflektion, är där fortfarande anbefalld. Att falla på knä kan mycket väl te sig främmande för den moderna kulturen, som vändt sig bort från tron och inte längre känner Honom inför hvilken det är rätt att knäfalla, ja, är en nödvändig gest. Den som lär sig att tro, lär sig också att knäfalla, och en tro och en liturgi som inte längre är bekant med knäfall skulle vara sjuk vid roten. Det finnes åtskilliga bibliska exempel som betonar knäfall som den rätta hållningen för tillbedjan och bön. Hur passande är det då inte, att knäfalla vid Heliga Kommunionen!  

Slutligen, ytterligare ett tecken på vördnad är förberedelsen för Heliga Kommunionen och tacksägelsen efter. Att gå till Heliga Kommunionen skall inte vara afhängigt af ögonblickets impuls. Det måste man bestämma redan i början af den heliga Mässan. Framför allt måste man veta om man är i nådens tillstånd. Är så inte fallet, och går man trots detta, så blir man skyldig till synd mot Herrens kropp och blod, ty den som äter denna föda ovärdigt, han äter och dricker en dom öfver sig. Så säger aposteln Paulus i Första Korintierbrefvet (11:27,29). 

Till den rätta förberedelsen för att mottaga sakramentet hör ytterligare en sak. Det kan hända, att någon varit mycket distraherad och inte lyckas följa med i Mässan på ett bra sätt eller under den heliga Mässan fortfarande har förargadt sig öfver något eller kanske plågas af starka tvifvel.  Då bör man hellre afstå denna gång från Kommunionen. Det är tvärtom bra att från tid till annan välja att ta emot den ”andliga kommunionen”.    

När det så gäller tacksägelsen efter Mässan, är det lämpligt att använda sig af psaltarpsalmerna. Hvarför kan man inte lära sig en eller två psalmer utantill? En passande bön är “Kristi själ, helga mig”, som finns i alla katolska bönböcker. Men också den ordlösa förundran inför Guds storhet kan vara en bra tacksägelse. Låt oss alltså inte glömma att stanna kvar en liten stund i Guds hus efter den heliga Mässan. 

Kära vänner, för att sammanfatta: det är bättre, att inte taga emot sakramentet alls, än att taga emot det utan tro, utan vördnad eller utan den rätta mottagligheten. Eukaristins sakrament är en bräcklig hemlighet, det går lätt sönder, så att säga, och blir overksamt, om vi nalkas det med en likgiltig, nonchalant attityd, utan att vara brinnande, utan hänförelse eller ifver, för att än en gång hänvisa till Helige Johannes Chrysostomus ord. Ja, vi släcka trons sista gnista om vi med likgiltig attityd tillskansa oss sakramentet. Just det sker väl inte så sällan i våra dagar, man tillskansar sig sakramentet. Då blir det förstås ingen god frukt, tvärtom.  

Peroratio  

Istället böra vi bedja Gud, att vi alltid med tro och vördnad taga emot den himmelska födan, och därmed låta den blifva verksam, som en källa till rik nåd. Amen.