Fr. Fogelqvists predikan 2:a Söndagen i Fastan
Förklaringsstunder
Ni ha kanske hördt uttrycket ”förklaringsstunder”? Det är lyckliga ögonblick, som lysa upp vardagens rutiner och pröfningar, och som därför kunna låta oss få en inblick i himlens härlighet. Förklaringsstunderna kunna skänka oss kraft och tröst i lidandet, när tunga bördor läggs på oss, när vi känna ansvarets tyngd eller när nederlag och besvikelser hemsöka oss.
Propositio
Uttrycket ”förklaringsstunder” kommer från Jesu förklaring, det evangelium som vi just hörde, hans förvandling på berget Tabor. Det var en betydelsefull händelse, där för ett ögonblick den himmelska världen bryter in i Jesu jordiska lif. Vår Herre är på väg mot Jerusalem, mot lidande och död, då plötsligt han omstrålas af ljus: ansiktet sken såsom solen, och kläderna blefvo bländande hvita. Det var inget strålkastarljus som, så att säga, kopplades på utifrån, utan ljuset kom inifrån, inifrån och ut. Hans gudomliga väsen som alltid fanns med honom fastän fördold till det yttre, bröt plötsligt fram och han badade i ljus. Han strålar i det ljus som han efter sin uppståndelse och himmelsfärd alltid skall befinna sig i. Jesu förklaring på berget är ett föregripande af hans framtid.
Också två af Gamla Testamentets stora gestalter visade sig: Mose och Elia. De voro representanterna för lagen och profeterna i det gamla förbundet. Nu stodo de där i samspråk med Jesus och liksom bekräftar att han är den som de vittnadt om: Jesus är den sanne Messias, världens Frälsare. Närvaron af Mose och Elia är också ett föregripande. Jesus spred ut och förmedlade sin glans och härlighet till Mose och Elia. De också skola vara med i härligheten från Jesus; deras själar äro odödliga, de skola en gång förenas med sina kroppar och vara med Herren för evigt.
Närvarande vid Jesu förklaring äro de tre förtrogna lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes. Mästaren hade skänkt dem denna upplefvelse för att rusta dem för lidandets svåra stund. Vi veta att det inte räckte. Ty när natten bröt in öfver Jesus och hans lärjungar, natten i Getsemane örtagård, då sveko de alla, till den grad att en af dem till och med förnekade honom. ”Jag känner inte den där mannen”, hade han sagt, ord som visar den distans han då ville hålla till den person, som han kort dessförinnan med egna ögon hade sett som den Förklarade och Ljusomstrålade.
Men historien slutar inte där. Förklaringsstunden var bara början. Det behöfdes tydligen att lärjungarna också flera gånger skulle få möta den Uppståndne. Då först började de fatta. Då kommo de också ihåg att uppståndelsen redan hade föregripits vid förklaringen, och de påminde sig flera andra förklaringsstunder, som de uppleft under de tre år som de voro tillsammans med sin Mästare. Den insikten gjorde lärjungarna starka och frimodiga. Utan att vackla uthärdade de svåra och kräfvande åren som missionärer i den korsfästes spår. Modigt förkunnade de nu Herrens Messias som den evige Gudens Son och världens Frälsare, som en gång skall komma åter i härlighet, just på det sätt som de en gång sett honom.
Också oss kan Gud då och då gifva förklaringsstunder: i bönen, i en gudstjänst, i mottagandet af sakramenten, i mötet med en god människa, i upplefvelsen af en stor framgång eller i naturens skönhet. Det är inte hvardagen som vi då möta, utan en hvardag som förklaras, och vi blifva bekräftade i vår Gudstro och i efterföljelsen af den korsfäste i kyrkans gemenskap. Vi behöfva sådana förklaringsstunder, särskildt i dessa tider då kyrkan lider betryck och ter sig i förfall på olika sätt. Då behöfva vi upptäcka och taga till vara Kristi ljus och härlighet i förklaringsstunderna. Det är viktigt att vi bevara blicken för kyrkans fördolda glans som ändå finns och ständigt på nytt bryter fram.
Förklaringsstunderna är viktiga i vårt lif som kristna. Vi få inte glömma dem, ty glädjen måste alltid finnas i vårt lif. En kyrkofader har sagt, att man i lidandet alltid bör tänka på glädjen, som kommit oss till del, och tvärtom: i glädjen bör man inte glömma lidandet, som man fått utstå, så att man i glädjen inte blir öfvermodig och i lidandet inte förtviflar.
Peroratio
Kära vänner, Kristi efterföljelse är inte möjlig utan lidande, ja, vi måste till och med söka lidande och uppoffrande, som vi göra under fastetiden, det vill säga, när vi förneka oss själfva genom, till exempel, den traditionella 40-dagars fastan. När vi nu i denna Mässa blifva påminda om Kristi förklaring, och den oerhörda glädje som lärjungarne då öfverväldigades af, blifver detta budskap liksom en förklaringsstund för oss, en lättnad i våra lidanden, ansträngningar och föresatser, som gifver ny kraft och inspiration att fortsätta och kunna slutföra denna fastetid på ett bra sätt, med sikte på den eviga härligheten. Amen.