Fr. Fogelqvists predikan; Den lidande Människosonen.

Fastlagssöndagen den 2 mars 2025 

Om bara några dagar infaller Askonsdagen och därmed börjar också fastetiden. Mässan med askpåläggning är klockan 18 här i kapellet. Askonsdagen är, som ni vet, äfven faste- och abstinensdag för katoliker. I dagens evangelium på Fastlagssöndagen hörde vi att Vår Herre tog sina lärjungar åt sidan och sade: “Se, vi gå upp till Jerusalem”. Där, i Jerusalem, skall allt fullbordas som var sagt af profeterna om Människosonens lidande och död. Vår Herre talar här om sig själf som Människrosonen. Han använder inte titeln Messias om sig själf, eftersom den kunde missförstås. Istället talar han om Människosonen. Men denne Människoson var Messias, han var kungen utan like som skulle komma och frälsa Israel, och som man väntadt på i århundraden. 

 Propositio  

Om nu Messias var Människosonen, alltså verklig människa, fick han inte vara bortom lidande. Ty människa och lidande äro oskiljaktiga. Enligt den grekiska mytologin, befunno sig Olympens gudar bortom hvarje lidande och bortom all nöd. De åto en välsmakande föda, ambrosia, och drucko nektar. Men hvad visste de om människors nöd, om de sjukas feber, om akutens blodiga sår, om nerfsammanbrott? Olympens gudar lida inte. Men Jesus, Människosonen, tecknar följande bild af sig själf: “han skall öfverlämnas åt hedningarna och blifva hånad af judarna, gisslad och korsfäst af romarna.” Vår Herre vet redan klart och i detalj hur hans lidande kommer att gå till. Han är Människosonen, Messias, som skall frälsa genom lidande. 

 Jerusalem är skådeplatsen för detta lidande och denna kamp och seger. Vår Herre var medveten om att den afgörande stunden närmade sig och han påskyndade sina steg, och han säger: “jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordadt” (Luk 12:50). Jesus är uppfylld af en brinnande längtan efter att taga på sig sitt tunga öde, som är bestämdt för honom. Han kallar det här för sitt dop. Lidandet kommer att falla öfver honom som vågor af vatten och begrafva honom.  

 Den beslutsamhet med hvilken han går mot sitt mål får lärjungarna att häpna, ja bli bestörta. Evangelisten Markus skriver: “De voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före dem, och de gingo där bäfvande; och de som följde med dem voro uppfyllda af fruktan” (Mark 10:32). Bäfvan och fruktan, alltså. De anade hvad som skulle komma; allt fanns redan att läsa i Jesajas profetior. Denna gång sade Vår Herre det med påträngande tydlighet. Ändå begrepo de det inte. Evangeliet betonar deras oförståelse genom att upprepa den hela tre gånger i samma mening, när det står: “de förstodo intet däraf, och detta tal var dem fördoldt, och de fattade icke det som sades.”  

 Hur skall man förklara, att de förtrogna lärjungarne inte fattade sin mästares viktiga förutsägelse. Hur var det möjligt? Ett första svar är att apostlarna öfverskattade den begeistring och beundran som Jesus hade funnit hos det judiska folket. Entusiasm och fascination äro en eld som bara varar så länge ständigt nytt brännstoff läggs på. Just det hade Jesus inte gjort. Han gjorde motstånd mot önskemålet eller krafvet på att verka sensationer och uppvisningsmirakel. Han förbjöd de som botats, att berätta om sitt helande. Jesus såg en fara i att en uttrycklig uppenbarelse af hans messiasvärdighet skulle missförstås af folket. Hans sanna väsen kunde förstås först efter hans uppståndelse.  

 En anledning till att apostlarna inte fattade sin mästares förutsägelse var alltså att de öfverskattade folkets beundran, en annan anledning var att de underskattade det afvisande, och det hat mot Jesus som hade koncentrerats hos det ledande skiktet bland judarna. Jesu öppna kritik mot de judiska religiösa ledarna hade helt enkelt gjordt dem rasande. De förlät honom inte hans kritik, att de utnyttjade sin höga ställning till egen fördel. Till folket hade han ju sagt: “akta eder för de skriftlärde... som utsuga änkors hus medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom” (Luk 20:46f). Den felaktiga bedömningen af läget kombinerat med önsketänkande att få fortsätta vandra med sin Mästare och få lyssna till honom, var anledningar till att Jesu lärjungar ignorerade Vår Herres realistiska framtidsbekrifningar. 

 Peroratio  

Kära vänner, apostlarna hafva ingen aning om hvad Jesus talar om, trots att han flera gånger tidigare talat om sin död och uppståndelse. De fatta fortfarande inte att vägen till Riket är korsets väg. De förstå inte, att detta är uppfyllelsen af Skriften och Guds vilja. De sakna fortfarande förståelse af Guds väg för Jesus och för dem själfva. När så vi stå i begrepp att under fastetiden gå upp till Jerusalem med Vår Herre, så göra vi klokt i att reflektera: hur väl fattar jag att Jesu väg är korsets väg? Hur väl tager jag emot korset i mitt lif? Amen.