Andra Söndagen i Fastan

Jesus är Guds uppenbarelse, den perfekta uppenbarelsen av Faderns helighet och barmhärtighet.

Petrus vill bli kvar i Kristi Skönhet och strålande ljus. Vem vill inte det?

Skönhet och ljus är en inneboende del av vår tro. Vi behöver vackra kyrkor, liturgier och katedraler, musik som lyfter våra själar till Gud och målade kyrkfönster ur vilka vi kan "läsa" Bibeln.

Gud är idel Ljus. I Jesus är Gud tillfullo uppenbarad. Han är det enda Ljuset. För alla. Även Kristna har svårt att acceptera det!, men andra religioner upphör i och med att Faderns älskade Son är här. 

”Lyssna till Honom”.

Det gamla är borta –något nytt har kommit.

Ljuset som skiner från Kristus är det Ljus som övervinner mörkrets makt. Kristus uppenbarar sin kropps yttre härlighet, alltså inte i den Härlighet som de heliga i himlen ser Kristus. Hans Gudomlighet lyser och glänser igenom Hans kropp och Hans kropps ljus skiner igenom Hans kläder. Detta ljus, säger fäderna, tillhör Kristi kropp från Hans befruktelse, men gömdes undan för att Kristus skulle kunna lida och leva bland människor som en av oss.

Det här med att lysa och skina återkommer ständigt i Skrifterna, både i det Gamla och i det Nya Testamentet. Moses ansikte lyste så mycket att han var tvungen att beslöja det när han talade med folket. I den himmelska staden Jerusalem behövs varken sol eller lampa eftersom Guds Härlighet lyser över dem. Kristus själv säger: "Jag är den strålande Morgonstjärnan". De himmelska härarna klär sig i vita, vackra linnetyg, och likaså skiner Jesu brudar i strålglans, säger Uppenbarelseboken. Detta är ett sätt att uttrycka de heligas klarhet inför Gud, deras förvandlade och förhärligade själar genomstrålar av Guds egen renhet och klarhet. Deras väsen är klädda i ljus. Guds ljus. Var och en skiner med det ljus Gud tilldelat just honom eller henne, efter den belöning Gud givit dem.

"De rättfärdiga ska lysa som solen”(Matteus 13:43).

Ljuset som människor innerst inne söker, finns endast i Kristus, det är det Rättfärdigande ljuset som Fadern i sin tur söker i oss; frukten av Guds obeskrivbara nåd i dem som förenat sitt lidande och osjälviska kärlek med Kristus. Frukten av hur vi levt tro, hopp och kärlek är likhet till Kristus. Ju mer vi låter våra liv danas av dessa tre teologiska dygder, ju mer kommer Jesu Anlete att formas i våra själar, och det är vad Fadern vill se i oss.

Lyssnar vi till Kristus, såsom Fadern säger åt oss att göra, blir Hans ord, tolkat under Kyrkans trygga tak och inte enligt egen tolkning, bröd att bita i, tugga, äta, svälja och näras av. Då kan vi leva av det, ta näring från det och göra det till vår Hem. Att lyssna till Kristus med trons inre öra är att låta Kristus bli formad i oss. Inte längre jag men Han, inte längre våra planer men Hans planer - även i de mest vardagliga tingen. Men jag måste låta mig själv dö får att i sanning kunna lyssna och göra det Han vill. Egenviljan står i vägen.

”Lyssna till Honom”, säger Fadern. I dessa ord ser vi vad som behagar Gud och Vem som behagar Honom!

På Tabors berg där förvandlingen sker finns också Mose och Elias. Mose besteg berget Sinai där Gud uppenbarade sig för honom (jfr 2 Mos 33:18-23). Elia var också han på berget när Gud uppenbarade sig för honom i "en mild bris" (jfr 1 Kungaboken 19:11-13).

"Till skillnad från dessa två episoder är det i dagens Evangelium inte Jesus som tar emot Guds uppenbarelse; snarare är det just i Jesus som Gud uppenbarar sig och uppenbarar sitt ansikte för apostlarna. Således måste de som vill lära känna Gud begrunda Jesu ansikte; Hans ansikte förvandlat".

( Benedictus XVI)

Utan att ha sett Guds glänsande sken i Kristi ansikte är det svårt att fortsätta att tro när vi senare nån gång får se den vanställde Kristus med föga mänskligt utseende (jfr. Jesaja 52:14). Kristus visar sin Skönhet och strålande prakt för att Apostlarna ska tro på Hans Gudomlighet och minnas denna stund när de ser Jesu lidande i Getsemane, Hans förnedring på korsets väg och Hans smärtsamma död på Golgata.

Den kärlek och godhet, glans och briljans vi stundom får erfara måste bli jorden under våra fötter. Därför att precis som ljuset vilket Kristus utstrålar på Tabor kommer att gömmas bakom blodiga och själsliga sår som människor ska vålla Honom, kommer också vår tro att prövas när Tabors skönhet verkar långt borta. Apostlarna behöver djupare tro, för även då de har sett och hört och rört Kristus måste de alltmer och alltjämt bli stärkta i tro; lidandet och korsfästelsen är alldeles nära och om de inte får se Hans Gudomlighet idag blir frestelsen imorgon för stor.

Apostlarna har aldrig sett Jesus som Han nu visar sig. Det är så överväldigande att de ville stanna kvar i det ljuset. Men så skulle det inte bli. För borta är nu den strålande Jesus och hela visionen av detta Gudomliga fyrverkeri! Nu befinner Apostlarna sig i ovisshetens moln och de är rädda! Lika mycket som de vill stanna på Tabor, vill de inte gå till Golgata.

Enligt vår fallna natur, söker vi det som är behagligt. Vi vill vara där frid och fröjd strömmar, utan konflikter utan motstånd, utan smärta. Apostlarna lär sig snart vad det innebär att följa sin älskade Herre; snart skulle Jakob dödas med svärd, snart skulle Petrus sträcka ut sina armar på korsets bädd, och snart skulle Johannes bli förgiftad, kokad i olja, och satt som fånge på en avlägsen ö. Det är endast genom Jesu sår vi ges inträde till himlen. Återskenet av Kristi sår, måste också ses återspeglade i våra kroppar för att Fadern ska kunna känna igen oss och ge oss tillträde till Hans eviga Boning.

 Varför säger Fadern att vi ska lyssna till Hans älskade Son? Jesus talar ju inte alls under tiden som förvandlingen varar! Vad är det då vi ska lyssna till?

Vi ska lyssna till det som Jesus säger alldeles innan Hans förvandling, nämligen:

”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv, ta upp sitt kors och följa Mig”.

 Efter Tabors ljus bär det iväg till korset.

 Därför lär Han oss, om vi lyssnar, att leva i en inre frihet: friheten från att behaga människor och istället endast behaga Gud. Jesus försöker att lära oss att leva av korset och dess välsignelse, inte dess förbannelse, som vi ofta tolkar det då det inkräktar på vår "frihet"! Vi är skapade för något mer, detta "något mer" är Ljuset som finns bortom korset men ändå är så innerligt förenat och förankrat i det...